Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Fredrika Bremer som berättare. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot W e r i n
vad och patetisk. Som ett prov på hur
hon uttrycker sig, när hon är som mest
högspänd, må citeras några tirader av den
blinda Elisabeth i Familjen H*:
»Jag såg hafvet ... en storm upprörde
det. . . morgonhimmeln stod i röda lågor
deröfver. Jag minnes det än . . . ah! det
var skönt! Jag satt på en klippa och såg
ut åt hafvet. Det omätliga öppnade för
mig sina armar; bölja hvälfde på bölja,
. . . brusande, skummande, . . . bortåt. . .
bortåt, ... i oändligheten, mot det
gränslösa fjärran, der haf och himmel famnade
hvarann. Det brusade och susade — hu!
det var rysligt och herrligt!»
I Familjen H* finns redan
grundstrukturen till alla Fredrika Bremers följande
romaner. Ränningen utgöres städse av
hennes egna erfarenheter, men inslagen äro
ofta romaneska. Ännu i Hertha hyser hon
ingen motvilja mot att blanda ting som
ha det upplevdas och kändas äkthet med
litterärt kram. Ett ögonblick förefaller det
som om hon vore i färd med att gestalta
en verklig konflikt mellan Hertha Falk och
Yngve Nordin, men det hela blir till ett
qui pro quo, mindre på sin plats i den
strängt allvarliga problemromanen. Det
visar sig sålunda att förvecklingarna icke
ha någon reell grund, utan uppstå av en
tillfällighet: den hygglige Yngve Nordin
har förväxlats med sin utsvävande broder,
med vilken han har icke endast
efternamnet utan också sitt förnamn gemensamt.
Egentligen låg det inte för Fredrika
Bremer att skildra djupgående och tragiska
förvecklingar. Hon hade inte hjärta att
som den beräknande konstnären hålla sin
läsare i spänning och ovisshet, och det bar
henne emot att skärpa en konflikt. Hon
kunde inte skildra den frånstötande kylan
eller den djupa ondskan; på olyckan lät
lion snabbt tröst eller godtgörelse följa. I
hennes värld härskar den blida försynen:
allt godt belönas, allt ondt straffas med
att det vändes i godt. Bäst lyckas hon
naturligt nog, när hon vägledes av sina
egna erfarenheter; det starkaste i Hertha
är därför skildringen av förhållandet
mellan far och dotter. Utom det att hon har
svårt att knyta samman händelser till ett
helt, brister det henne, som redan
Martina von Schwerin konstaterade, i fiktiv
förmåga. Detta vållar dels
upprepningarna i hennes författarskap, dels de ro-
maneska episoderna, vilka fingo ersätta
verkliga diktskapelser.
Lockad av de »rosenfärgade
villervallorna» gick Fredrika Bremer i
Presidentens döttrar och i Nina ännu längre utom
sin egentliga sfär än i Familjen H*. Det
ligger något av trots i den uppmaning som
den smått byroniske greve Alarik riktar
till konstnärsgeniet Angelika: »Rätta er
efter tidens smak och omständigheterna.
Sträfva ej att hinna idealer; måla
porträtter, måla små scener ur hvardagslifvet, -—
och ni skall blifva rik, lefva lugn, aktad
och älskad.» Kritiken vädrade ett
ogynnsamt inflytande från Almquists
Törnros-fantasier och tog nog inte alldeles miste.
Intressantare än att konstatera detta är det
emellertid att iakttaga, hur de båda
författarna samtidigt sökte skaka av sig det
romantiska arvet och strävade mot en ny
realism, därvid ömsesidigt påverkande
varandra. I ett brev till Malla Silfverstolpe
i oktober 1840 utropar Fredrika Bremer,
efter att ha yttrat sig om dennas lilla av
Det går an föranledda novell Månne det
går an: »Ack! det finnes för den sköna
litteraturen en riktning, som i denna stund
vore mer än ali annan välgörande. Den
skulle intränga i jordvåningarne, i
hyd-dorne och verkstäderne på jorden, den
skulle låta klara sol-dagrar falla på
skomakarens verkstad, på väfstolen, på
blomkrukan i det lilla fönstret, på alla de
minsta detaljer af ett inskränkt lif, men äfven
framställa detta i sina stora förhållanden
till det allmänna, till naturen (i bestämda
lokalliserade omgifningar), till
samhällslifvet i dess olika utgreningar och till det
eviga, till himmelen.» Medveten om vem
som stimulerat detta folkligt realistiska
program tillägger hon med den reservation
som hon nästan alltid iakttog, när det
gällde författaren till Törnrosens bok:
»Almquist har gjort försök i den riktning
jag menar, och ingen kan varmare än jag
beundra hans blick för det natur-sanna
och sköna; — men det högsta sköna, det
sedligt vackra och goda och sålunda
välgörande, finnes icke der.» När Sophie
von Knorring, ryckt med av en strömning
vars främsta svenska namn äro Runeberg
och Almquist, i Torparen försökte sig på
en realistisk skildring av landtligt folkliv,
var Fredrika Bremer full av beundran för
denna författarinna, som hon annars be-
282
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
