Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Fredrika Bremer som berättare. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrika Bremer som berättare
traktade med viss kritik. Hon insåg
emellertid att hon själv icke hade någon
förmåga att skildra de arbetande klasserna,
om vilka hon i ett brev till Böklin 1834
sagt att de stodo hennes hjärta närmast.
Detta erkänner hon oförställdt i det ovan
anförda brevet till Malla Silfverstolpe och
förklarar sig snart därefter ytterligare för
samma adressat: »Jag kan ej skildra
folkscener, emedan jag icke sett sådana. Hos
de arbetande klasserna har jag sett —
sjuksängar, sura ben m. m. krämpor; och
detta är förnämsta erfarenhet jag haft af
deras lif. Mitt eget har varit alltför
kring-gärdadt af murar och nu då jag är fri
ack! nu •— är jag gammal, maklig 1 Dock
har jag mina tysta tankar på en
emancipation — —- blir den af, skall jag kunna
se och säga något mer om de arbetande
klassernas lif. —». Tanken växte sig
starkare hos henne under 1840-talets
socialpolitiska kampår. Med sin norske vän
Henrik Wergelands tidskrift »For
Arbeids-klassen» (1839—45) för ögonen hade hon
i början av decenniet t. o. m. för avsikt
att ge ut ett folkligt dagblad. Det skulle,
utvecklar hon för Böklin, bereda plats för
en bok, »i hvilken under de skiftande
uppträdena af ett hvardagslif innom folklifvet,
en bestämd lifs- och verldsåsigt skall göra
sig gällande, med så populär fysionomi att
hvar dräng och hvar piga skall känna den
igen och med det samma sitt bättre sjelf».
Ännu 1847 funderar hon starkt på en
folkskrift, till vilken hon säger sig ha samlat
ämnen, men dylika planer fingo nu stå
tillbaka för det som så småningom blivit
hennes största intresse: kvinnans
frigörelse.
Det är vardt att lägga märke till att
hos Fredrika Bremer, liksom hos många
av hennes samtida meningsfränder,
intresset för den fattiga arbetsklassens såväl som
för kvinnans emancipation hade en
gemensam grund: medkänslan för de svaga och
på ett eller annat sätt åsidosatta i
samhället. När Palmblad recenserade
Grannarne, anmärkte han träffande och vackert
att det icke är konst eller blixtrande
genialitet som ger teckningarna deras värde,
utan det goda hjärtat: »Det är godhetens
inspiration, som är hennes sångmö.»
Under hela sitt liv hade hon sin lust i att
hjälpa fattiga, olyckliga och sjuka. Något
av ett helgons offervilja talar ur denna
dagboksanteckning från midten av
1840-talet: »(Gående öfver nya
Kungsholms-bron): Herre och fader blifve mina nätter
utan sömn, mina dagar utan hvila, min
lefnadsdag i förtid utnött af arbete —
blott att jag måtte vara ett verksamt
medel i din hand att föra många olyckliga
och fängslade till erkännande af din
godhet, till njutning af din härlighet! — I
följd häraf besökte jag korrektionshuset,
utvalde mig där skyddslingar att befria,
och förmådde andra fruntimmer att göra
äfvenså.» Klarast kommer kanske det
ömsinta och uppoffrande draget fram i
hennes förhållande till grevinnan Hedda
Wrangel, en av de bekantskaper hon gjorde
under den för hennes utveckling
betydelsefulla vistelsen hos systern i Kristianstad i
början av 1830-talet. Först drog hon sig
undan den eleganta och världsliga
grevinnan, men när denna snart därpå föll i en
obotlig sjukdom, skänkte hon henne icke
endast sitt deltagande utan också sin vård
och vänskap. Böklin, som med rörelse
mindes detta barmhärtighetsverk, säger i
en anteckning: »Fredrikas känsla af sin
bestämmelse hade här fått en kraftig
väckelse, som säkerligen icke blef utan
inflytande på hennes framtida verksamhet, både
i skrift och handling.». Liksom hon själv
suttit vid många sjuksängar, taga
skildringarna av sjukdom, rekonvalescens och död
en stor plats i hennes romaner. Ur sin
dystra håglöshet på 1820-talet rycktes hon
upp, då hon under ett par vintrar ute på
Årsta i full frihet fick ägna sig åt godsets
fattiga och sjuka. Även sedan hon vunnit
berömmelse som författarinna var hon vid
mer än ett tillfälle starkt betänkt på att
bli sjuksköterska. Hon fruktade dock att
väcka för mycket uppseende genom ett
sådant steg; yrket ansågs nämligen på den
tiden mindre lämpligt för en dam av
Fredrika Bremers samhällsställning. Det
förunnades henne icke en verksamhet som
Florence Nigthingales -— under
dansktyska kriget 1864 önskade hon att hon
varit ung nog att kunna följa dennas
exempel — men i stället blev hon en diktens
barmhärtighetssyster, ännu i ålderns
efterhost strävande med den stora bok som
skulle ge läkedom och lisa åt de i livets
jättedrabbning slagna och nedbrutna
283
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
