Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Stockholms musikliv. Av William Seymer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholms musikliv
Av William S ey mer
FÖREGÅENDE artikel
berördes endast Operans
verksamhet, denna gång blir det
det rena konsertlivets tur att
underkastas en retrospektiv belysning.
Orkester- och solistkonserterna ha icke
varit utan sina konstnärliga svackor —
bl. a. till frenesi gränsande enformighet i
programmen — men dock givit anledning
till stora och äkta konstnärliga upplevelser.
Av Operans symfonikonserter skall
främst den andra i ordningen stå ristad i
minnet — den förmedlade nämligen icke
blott bekantskapen med Sibelius’ femte
symfoni utan gav även i sin förträffliga
sammanställning av Sibelius’ mörka, subtilt
inåtvända konst och Hugo Alfvéns ljusa,
öppet optimistiska musik (representerad av
den livskraftiga och feststämda tredje
symfonin E-dur) idealtypen för ett fängslande
och med vår tids fordringar
överensstämmande program. Framförandet av Sibelius
femte symfoni Ess-dur måste tvivelsutan
anses ha en rent historisk betydelse: dels
var det första gången detta, efter
omarbetningar nu i slutgiltigt skick föreliggande
verk presenterades utanför sitt lands
gränser, dels innebär ju en ny symfonisk
skapelse av den store finnen i och för sig
alltid något nytt. Samtliga hans symfonier
spegla noggrant de olika faserna i hans
kompositoriska utveckling. Den första
symfonin är den episkt dramatiska hymnen
till den finska sagovärldens heroer, andra
symfonin åter ger ett mer subjektivt
betonat och avgjort optimistiskt uttryck för
hänförelsen inför det egna landets stolta
natur, tredje symfonin är upptakten till den
subtiliseringsprocess, som i fjärde symfonin
med dess abstrakta, förvirrade och
dröm-spelsartade prägel finner sitt starkaste
uttryck. I den femte strider ännu det
inåtvända grubblardraget med den öppna
naturkänslan, men vägen tillbaka till de
tidigare, konkretare idealen står trots allt
tydligt utstakad. I formellt hänseende
synes den klarare, de tematiska uppslagen
äro icke många men pregnanta, och
instrumenteringen, som sorgfälligt undviker starka
och grella färger, motsvarar tydligt
komponistens syften. De harmoniska
kärv-heterna och även någon gång kakofoniska
klangerna uppstå genom hänsynslöst förda
eller envist liggande stämmor men äro på
intet vis svårsmälta. De två första
satserna gå i ett utan uppehåll. Redan i det
inledande skogsidylliska horntemat får man
klart för sig att naturelementet har ett
vägande ord med i symfonin; andra satsens
graciöst framdansande huvudtema har
bildats genom en rytmisk förändring av ovan
nämnda horntema, och i en pompös, smått
arkaiserande blåsarhymn avslutas detta
symfonins första avsnitt. Den tredje
långsamma satsen talar nästan uteslutande
naturidyllens språk, men i finalen äro
allvarligare saker på färde. Med susande,
viskande, mellan mezzoforte och pianissimo
oscillerande tremolofigurer i stråkarna
föres man in i en mystisk skymningsdager,
där alla sagovärldens fantastiska troll och
andar ha sitt hemvist, ett kraftfullt,
myndigt ostinato-tema i blecket ställer här en
verkningsfull kontrast. Det synes som om
denna sista sats innebure en uppgörelse
med de mer abstrakta ideerna i Sibelius’
föregående alstring — det stolta och
deciderat durklingande slutet tyder på att
dessa få sträcka vapen inför en spontanare,
öppnare känslovärld. Allt som allt gav
noviteten ett starkt och bärande intryck,
icke minst genom den omsorgsfulla
instu-dering, som beståtts verket genom Armas
Järnefelt. Och som en sydländskt solig,
friskt sjungande sommarhymn tonade efter
detta Alfvéns E-dur symfoni i Järnefelts
temperamentsfulla och musikaliskt starka
tolkning.
284
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
