Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Gustaf Rydberg. Av Helge Kjellin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
He Ige Kje llin
älskade och som lämpade sig så utmärkt
för litografering.
År 1857 kom Rydberg till
Stockholm för att i konstakademien vidare
utbilda sina anlag. Efter en treårsresa
till Düsseldorf, Paris och Rom hade Edv.
Bergh återvändt hem och startade 1858
vid akademien en landskapsklass, vars
föreståndare han blev. Man skulle väl
tycka, att under sådana förhållanden och
med en entusiastisk 30-åring som ledare
det skulle ha blivit fart med både
undervisning och arbete. Men Bergh var, om
möjligt, en ännu sämre lärare än
Kiær-skou, anser Rydberg. Visserligen infann
sig Bergh regelbundet vid lektionerna
och fullgjorde samvetsgrant sin
bestämda läraretimme (han blev professor
först 1861) men säg knappt på elevernas
prestationer och yttrade sig än mindre
om dem utan satt mest för sig själv
och — läste någon roman eller dylikt.
Det var över hela akademien en
ovanligt slö stämning, och inte heller var
det mycket i konstväg som då bjöds
de unga att studera och lära av. Det
nuvarande nationalmuseet var ännu ej
byggt, dess samlingar voro då inrymda
i slottet och ej så lätt tillgängliga,
tillfälliga utställningar i staden existerade
ej. Helt annorlunda konstluft rådde i
Düsseldorf, dit Rydberg 1859 reste ut,
och där han, med undantag av
sommarbesök i hembygden, blev boende till
1864. Det var också först där han
växte ut till konstnär. Där lärde han
sig att gå till naturen först och främst
och lyckades på så vis arbeta sig ur den
förvärvade tidsschablonen. Denna levde
väl ännu kvar i Düsseldorf,
naturromantikens hemort, men nyare konstvindar
hade börjat blåsa där. Norrmannen Gude
hade där efterträdt sin klassisksvärmande
lärare Schirmer som professor, och de
nya vindarna kommo genom Gude. De
båda bröderna Achenbach företrädde
också denna nya, mer realistiska
riktning, från vilken helt naturligt
romantiken icke helt kunnat frigöras. Gude
predikade emellertid nu lidelsefullt
naturstudiets oundgänglighet — delvis i
opposition mot sitt eget tidigare
betraktelsesätt. D. v. s. han ateljékomponerade
nog gärna fortfarande sina bilder, men
utförde skisserna till dem efter naturen.
Detta arbetssätt arvtog Rydberg. I
många av sina målningar har han sålunda
användt sig av ett slags
kompositionsmetod och för effektens skull insatt ett
träd eller en kvarn eller ett hus, om så
varit behövligt. Det blir alltså intet dödt
naturkopierande, såsom sedan för
naturalisterna. I de allra flesta fall bygga
dock Rydbergs målningar på en direkt
naturstudie, även om kanske utförandet
och »komponerandet» skett några år
efteråt inne i ateljéljuset. För den
målar-generation, Rydberg tillhörde, gällde det
att samla skisser och »pittoreska motiv»,
vilka kunde användas vid ett lämpligt
framtida tillfälle. Det är därför
nödvändigt, om man skall rätt bedöma en dylik
kompositionsmålares arbeten, att även
studera hans skisser och studier, d. v. s.
de första omedelbara intrycken. De
rymma ofta stora konstnärliga värden
eller merendels omedelbarhetens friska
charm. Rydberg tillhör detta slags
resenärmålare som ständigt hava
skissboken i fickan, och det är en glädje att
fördjupa sig i dessa ögonblickets
noteringar, tack vare vilka man f. ö. kanske
bäst kan följa konstnärens liv alltifrån
Düsseldorftiden och till våra dagar. Det
är påfallande, hur hans måleriska sätt
att se meddelat sig även till hans
teck-ningssätt; hans blyertsskisser visa ofta
samma fina valörkänsla som hans
målningar, han tecknar m. a. o. i färg.
Möjligen har han lärt sig en del även i
detta avseende av Gude, vilken var
särskilt känd för sina fina och mjuktonade
294
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
