Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Knut Kjellberg. Av Torsten Fogelqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torsten Fogel qvist
Den första mera allmänt kända
karaktärsbild som minnet bevarar av Knut
Kjellberg är bilden av Uppsalastudenten.
Utgången ur en miljö av burgenhet och
bildning, ur en av dessa solida borgerliga
patriciersläkter, som i rikets andra stad
haft sin särskilda typ och som betydt så
mycket för vårt lands kultur, kom Knut
Kjellberg till Uppsala vid midten av
80-talet, närmare bestämt är 1886. Han
var då 19 år. De vanliga
studentbekymren förmörkade ej hans horisont. Det
dröjde inte länge, förrän den sociala
magnetismen i hans väsen gjorde sig
gällande. Redan som gymnasist hade
han varit spiritus rektor i ett av dessa
gymnasieförbund, som så ofta utgjort
frökläckningsanstalter för humor och
ingenium i vårt land. I Uppsala fann
Knut Kjellberg en av de formler för sitt
liv, som på andra verkade som
trollformler, och umgängeskretsen omkring
honom växte och växte. Det var också
på en tid, då studentlivet ännu var det
glada studentlivet, då man icke ständigt
talade om studiernas förkortning och
praktiska inriktning, då examensläsning
och levebrödssynpunkter ännu icke
hindrade ungdomen att njuta tillvaron och
specialismen icke hindrade den att se sig
om. 1880-talets Uppsala, Knut Kjellbergs
Uppsala, var visserligen ett annat än
juvenalernas och gluntarnas i dess
sorglösa avskildhet från yttervärlden, det
var likaså ett annat än skandinavismens
med dess fraser och känslosvall. Det
hade sina allmänna problem och intressen
och sin sociala fråga. Verdandismen, i
vars strömdrag även Knut Kjellberg
drogs in, hade sprängt dammar. Och
livets hårda och friska luft hade börjat
fläkta i den sorglösa och sovande
småstadsidyllen. Men det är alldeles
oriktigt att föreställa sig åttiotalets
studentgeneration som förbränd och förgrämd
av livsfrågor. I sin allmänna typ till-
hörde den ännu det sorglösa släkte,
som sjöng om studentens lyckliga dar,
och typen bevarades i stort sett
nittiotalet igenom. Det var det nya
seklet som kom med den nya andan.
Det rosiga studentikosa humöret
bleknade. Den juvenaliska andan blåste bort.
Allmänintressena avtogo. Skolan
gjorde sitt inträde vid universitetet i form
av välorganiserad och överorganiserad
examensläsning. Och fackkunskaperna
blevo huvudsak. Knut Kjellberg
tecknade själv härom året i ett föredrag
inför Stockholms studenter på ett
mästerligt sätt denna utveckling, som han
samtidigt beklagade.
Här är emellertid icke platsen att
avgöra, vilka fördelar och olägenheter
denna utveckling bringat. Det finns
naturligtvis material för både pessimistiska
och optimistiska betraktelser. Vad Knut
Kjellberg själv beträffar, så kan man om
honom säga, att han i sin person
förkroppsligat det bästa av det gamla
studentlivet. Genom sin abundantia, sitt
hjärtas godhet, sitt humör och sin ystra,
munviga kvickhet, för vilken skaklor och
töm voro okända begrepp, blev han den
självskrivne korföraren idet studentikosa
Dionysostäget, där Apollo själv
uppträdde bland de murgrönskransade och
panterhuden var skyddande förklädnad för
spirituellare ting än den nakna, enbart
ani-mala livsglädjen. Många allvars- och
gråhårsmän i detta land bevara ännu i
troget minne bilden av Göteborgs nations
förste kurator, sådan han stod på
Val-borgsmässn atten i spetsen för sitt folk
och lät skämtets pilar regna över
stockholmare och östgötar, värmlänningar och
smålänningar och alla de dristiga, som
kommo för att bringa göteborgarna sin
vårhälsning. Knut Kjellberg var med om
att utbilda och fullända den humoristiska
oratoriska jargong, som ända in på det
nya seklet behärskade studentnationerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
