Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Knut Kjellberg. Av Torsten Fogelqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Knut Kjellberg
och deras fester, en jargong som
muntert och obesvärat blandade alla färger
på palett och duk, som i halsbrytande
spräng hoppade från ämne till ämne,
gjorde allvaret till galenskap och
galenskapen till allvar, strödde satir i humorn
och mänsklig humor i satiren och som
framför allt improviserade aus der Tiefe
eines Bewusstseins. Någon har sagt om
Knut Kjellberg, att han var »Uppsalas
gladaste student». Och det torde vara
sant. Men en glädje av denna art blir
lätt tanklös, självtillräcklig och instängd,
om den icke omspänner ett
samhällsperspektiv. Den fastnar lätt i
umgängeskretsen, när sig av dess fördomar, nöjer
sig med dess utsikter. Det kom en
stund för Knut Kjellberg som för så
många andra priviligierade och benådade
studenter, då det gick en sky för solen
och en skugga visade sig på vägen.
Det var samma sky och samma skugga
som uppenbarade sig i Snoilskys
åttio-talsdiktning — industrialismens sotsky,
sliparens och den tjänande broderns
skugga. För många vardt den synen till
omvändelse. Hos en och annan blev
denna omvändelse så stark, att han
mumlade för sig själv anakoretens ord ur den
bekanta Rydbergsdikten:
Att glädjas då syskon lida,
att jubla in i koren
av millioners jämmer,
loda helvetets djup om du det kan —
djupet av denna synd lodar du icke.
Knut Kjellberg upplevde Uppsala.
Men han upplevde också sedan som
student tidens sociala fråga. De båda
upplevelserna utträngde hos honom icke
varandra, de kompletterade varandra.
Han lät visserligen, som det heter, glaset
stå. Men han lät inte glädjen surna.
Han såg skyn och skuggan, och han
visste vad de betydde. Men han lade
inte sin panna i bekymrade allvarsveck.
Han förstod, att det mulna, anakoretiska
allvaret aldrig kan bli en rätt
reformator, en rätt själasörjare. Då grep
honom den tanken, som blev hans livs
stora grundtanke, att föra studentglädjen
ut i livet, ut även bland dem, som
aldrig smakat dess sötma. Och denna
glädje omfattade för honom icke blott
en sund nöjeskultur, utan också studierna
och kunskapslivet, den var för honom
icke blott en varandets glädje, utan också
en vetandets glädje. Ty vara och veta
stå med varandra i oupplöslig
växelverkan. Han därför icke blott fortsatte
att vara samme vän för vänner, samma
stimulerande princip i sin egen sociala
miljö. Han kom också som Julle
Kjellberg till dem, som levde på skuggsidan
utanför denna miljö. Den tankegång,
som föresvävade Knut Kjellberg, då han,
på en gång lydande hjärtats impulser
och fallenhetens röst, valde sin plats
i det socialt betonade
folkbildningsarbetet, skulle kunna uttryckas ungefär så:
F"örmågan att glädja sig åt livet beror
på förmågan att kunna tillägna sig livet.
Förmågan att tillägna sig livet är i hög
grad en bildningsfråga. Och
bildningsfrågan sammanhänger med hela den
sociala frågan.
Åttiotalets studentgeneration tog upp
samhällsspörsmålen teoretiskt och
utvecklade dem diskussionsvis. Det dröjde
några år, innan man var beredd till de
praktiska insatserna. Med nittiotalet
börjar den folkupplysningsverksamhet från
studenternas sida, som bl. a. tog sig
uttryck i studentföreningarnas
populärvetenskapliga småskriftserier. Den
populärvetenskapliga föreläsningsverksamhe-ten hade redan förut börjat organiseras.
År 1881 hade Stockholms
Arbetareinstitut grundats. Och år 1884 hade
det första statsbidraget (15,000 kr.) till
populärvetenskapliga föreläsningar
beviljats. Så småningom hade man också
insett, att de gamla sockenbiblioteken
307
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
