Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Knut Kjellberg. Av Torsten Fogelqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torsten Fogel qvist
Knut Kjellberg som
stormästare i S. H. T. Etsning
av Anders Zorn.
vi behöva», ett andligt testamente av
sädan rang som detta, i varje ord
vittnande om sin upphovsmans
aristokratiskt-etiska läggning.
Mångfalden av de allmänna intressen
och speciella uppgifter — sedan 1911 var
han professor i anatomi vid
konsthögskolan och sedan 1915 ordförande i
centralförbundet för socialt arbete och
dessutom vid sitt frånfälle ledamot av
de nu arbetande folkbildnings- och
samvetsfrihetskommittéerna — som fyllde
Knut Kjellbergs arbetsdag, gjorde honom
dock aldrig till den jäktade människa, som
uppslukas av sina bestyr. Han gav sig
som i forna tider en stunds ro med sina
vänner, han deltog som förr i deras
sällskap, han högg dem i armen på gatan
och drog några kvarter med dem han
mötte. Hans gamla Göteborgsdialekt
Ti
hade samma breda gemyt, historierna
flödade ur hans mun, godhet och humor
blixtrade bakom hans glasögon, hans
handslag hade en särskild elektrisk värme.
Han var som magasinerat solljus. Och
när man så på livsvägen då och då
mötte denna sociala hjärtemänniska, som
alltid var lika mot alla, som alltid
lockade fram det mest mänskliga hos dem
han umgicks med, denne man, som
talade så litet om sig själv och så
mycket om andra, som genomskådade en
utan att vara frågvis och närgången och
som botade en utan att giva några råd
eller göra några underkurer, kom man
alltid att tänka på den bekanta strofen
ur Karlfeldts epistel till Sabbacus:
Hur många sorgens mil jag haft att vandra
må bli fördolt, men om jag nu dig nödgar
en glädjemil — gack självmant med den andra
och le med mig tills kvällen molnen glödgar.
Studenten, som lägger armen i sin
trätobroders arm och nödgar honom
vandra en glädjemil eller två, bevarade
Knut Kjellberg till livets slut — som
Julle von Snusendorfif, stormästare i logen
Karl Mikael av S. H. T., — som
sekreterare i Idun, Harald Wieselgrens
legitime och kongeniale arvtagare,
visserligen utan det Zornska grogglaset, men
med det goda grogghumöret, — som
föreläsare, vilken även i de allvarligaste
ämnen gjorde sin publik glad, — som
arbetarpojkarnas vän och studiekamrat,
som kom med en strimma studenthumör
och — man skulle kunna kalla det —
allvarsglädje även till deras krets.
Studenten fick icke dö. Pojkarna, som
blivit män i staten, fingo inte avsvära
gosselynnet. Glädjen måste bevaras som
stimulerande princip i livets köld och
mörker och som utjämnare av sociala
motsättningar. Och Julle själv var den
stimulerande principen förkroppsligad,
icke blott inom, utan långt utanför sin
eT
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
