Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Knut Kjellberg. Av Torsten Fogelqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kn ii t Kj ell be r g
egen sociala miljö. Han hade en stor
famn, och han hörde till dem som blevo
rika av att giva.
Bland ämnena för Knut Kjellbergs
etiska föreläsningar vid Stockholms
arbetarinstitut fanns även ett som lydde:
»Glädjen som social faktor». Ämnet är
betecknande för föreläsarens hela
livs-och samhällssyn. Han hade också
privilegium på att få sprida detta sociala
goda utan att anses som kvacksalvare.
Till hans 50-årsdag skrev Karl Warburg,
att det »i detta land icke innebär någon
förmån att vara trevlig karl» bland
majoriteten av »tråkmånsar och tysta
augurer». Knut Kjellberg utgjorde, som
Warburg påpekade, ett undantag från
regeln. Men detta hade nog sin orsak
däri, att hans trevlighet var mer än
trevlighet. Det ligger lätt ett skimmer av
bracka över den svenska trevligheten.
Man tänker på punsch, vira, kvartettsång
och roliga historier, helst litet slippriga,
allt koncentrerat till en andlig typ utan
några som helst andra drag. Hos Knut
Kjellberg utvecklade sig trevligheten till
genial sällskaplighet. Han var
sällskapsmänniskan som geni. Och denna
genialitet hade alltid humorns allvarsbotten
och ett socialt och mänskligt patos till
bakgrund, ett patos vars främsta
förtjänst var att det icke ens i
gripenhetens ögonblick blev patetiskt.
Och dock var denna
sällskapsmänniska individualist och
ensamhetsmänniska. Knut Kjellberg hörde till dem
som då och då draga sig undan — till
stillheten- och begrundandet.
Vad han då tänkte, vet ingen. Han
höll aldrig sin känslas helgedom fal.
Såsom en av hans läkarevänner i en
minnesruna påpekat, kände man så ofantligt
Teckning av Albert Engström.
litet om honom själv. Han talade mer
än andra, men i det stycket förblev han
tigare. Han var icke en av de rörda
glädjespridare, som rinna över av
förtroliga meddelanden. Det var detta som
gav stil, karaktär och aristokratisk
prägel åt hans personlighet och hindrade
den från att förflackas i det liv på bred
fot som han förde, ett liv som hade
kontakt med de mest skiftande
mänskosfärer. Till en sådan ensamhet, där
personligheten fördjupar sig själv och
individen mäter sig själv som domare och
som vän, manade Knut Kjellberg alltid
de ungdomsskaror, som nåddes av hans
folkbildningsintresse. Till en sådan
ensamhet hade han själv sökt sig undan,
dä döden skördade hans liv. Man kan
få en ondare död.
317
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
