Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Olof Högberg. Av Ludvig Nordström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
numera utvuxet till mondiala mått, borde
ha lätt att fatta den allmänna
desorientering, som först vardt medveten genom
80-talets litteratur.
Men så bryter 90-talet in. Utgående
från 80-talets pessimism, som professor
Böök nyligen riktigt påpekat i en artikel
i Svenska Dagbladet, visar detta
decennium en svängning från 80-talets realism
till en vaknande litterär romantik, och
denna romantik betingas av ett nytt
litterärt ämnesval.
Hur förklara detta omslag?
Problemet kastar ljus även över »Den stora
vreden». 80-talet är i utpräglad grad en
modern stads-litteratur, den första frukten
av den allmänna stads-utvecklingen från
1840 talet, men 90-talets diktare
rekryteras påfallande starkt från landsbygden.
Vid sin kontakt med den nya
stadskulturen och dess massor av intrikata
problem, känna de sitt främlingsskap,
men en kurva som Heidenstams är
målande. Vid återgången till jorden,
urhemmet, återknyts kontakten med livets
och historiens kontinuitet, och vad
samtidens ögonskenliga kaos ej kan bjuda,
ge släkt-, hembygds-, national-minnena,
nämligen känslan av kosmos, ordning,
mening, kraft, och vägen till det
förgångna är endast en: fantasiens. Så
skapar 1800-talspessimismen genom sitt
eget tryck denna helomvändning mot
det förgångna och därmed sekelslutets
romantik.
Men ett lämnar 80-talet kvar hos
90-talet. Dess pessimism förvandlas till en
tragisk livsuppfattning. Detta är den
naturliga följden av att 80-talet och
90-talet båda litterärt framför allt betyda
minnes-runor över det gamla Sverige,
som nu rasat och rasar omkring dem,
och bland dessa minnessångare bildas
höjdpunkten av fyra stora diktare,
Strindberg med »Svenska öden och äventyr»,
Selma Lagerlöf med »Gösta Berlings
saga», Heidenstam med »Karolinerna»
och — Olof Högberg med »Den stora
vreden».
»Vreden» publicerades ju först 1906,
då redan den egentliga minnessångens
period var förbi och nya uppgifter börja
anas för dikten, och detta dess öde av
»post festum» har gjort, att man ej
kommit sig för att se dess inre
samband med den gångna perioden, men
för framtiden skall säkert detta
klöverblad komma att teckna sig tämligen
klart och ofrånkomligt.
Härmed är också antydt i vilket
litteraturhistoriskt sammanhang Olof
Högberg och hans stora livsverk rätteligen
torde böra ses. Detta är hans likhet
med tidens representativa diktare. Men
han äger ock en frapperande olikhet,
och den förklarar kanske mer än något
annat den svårighet man haft att se
sambandet.
De tre andra minnesdiktarna ha alla
varit mer eller mindre utpräglade
överklasspersoner, och vad de skildrat, ha
de skildrat uppifrån. De ha gett
litteraturen bilderna av: konungen
(Heidenstam), riksbygget (Strindberg) och den
agrara överklassen, symboliserad av
herrgården (Selma Lagerlöf).
Men folket? Folket själv? Det
fattades i bilden. Det är det nödvändiga
komplementet, som av Olof Högberg
givits i och med »Den stora vreden».
IV.
Här står man vid det, som utgör
Olof Högbergs egenart i modern svensk
diktning, ja, kanhända i modern
internationell, ty jag känner inget annat
belägg. Folklivsskildrare finns det i parti
och minut, men en bonde, söm på
basis av sin klass’ sägen-traditioner skrivit
dess historia och gett dess syn på
riket, det saknar, såvidt jag vet, motstycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
