Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Olof Högberg. Av Ludvig Nordström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och därmed äro vi vid den tredje
källådern, de politiska och sociala
frihetsrörelserna på 1800-talet. Olof Högberg
var en av de studenter, som på 80-talet
grundade det ryktbara »Verdandi», och
man har av hans senare verksamhet allt
skäl att tro, att han framför allt
uppbars av entusiasm för 80-talets stora
folkbildningsrörelse.
När han så slutligen efter barndomen
och ungdomen i Ångermanland och
studie-åren i Uppsala återvänder till
hembygden, sker det för att där samla,
ordna och nedskriva de folksägner, som
han ärvt med blodet och med sin
uppfostran, och här torde man kunna peka,
eventuellt, på en fjärde källåder till
»Den stora vreden». Alltifrån
romantikens dagar hade folklivet och
folkminnena väckt de bildades intresse. Men
från den mytologiska Norden hade man
på 6o-talet, inte minst genom
Düsseldorf-skolan inom måleriet, sägs det,
kommit till det existerande folklivet i
dagens Sverige med dess alltjämt
levande minnesskatter. Redan på 70-talet är
Hazelius verksam, och det är väl
antagligt att denna rörelse icke gått Högberg
förbi. Alltnog, omkring 1885 har idén
till »Den stora vreden» eller som han
såg saken: »Nordsvenska öden ur hävd
och sägen» mognat, och under de två
decennierna 1885—1905 utarbetar han
så detta sitt mest monumentala verk.
III.
För en ytlig blick synes »Den stora
vreden» sakna allt samband med vår egen
tid och vara helt och hållet ägnad
fantastiska sägner i det förgångna, men
redan vad jag ovan påpekat torde
åtminstone böra väcka tvivel på en sådan
tolkning av verket, och en mer på
djupet gående undersökning visar, att man
i »Den stora vreden» har vida mer än
den historiska pastiche, många däri
velat se.
En överblick av den andliga krisen
i Sverige på 1880-talet och dess
innebörd skall, då den konfronteras med
»Vreden», ställa den senare i en helt
annan dager.
Med 80-talet inträdde som bekant
en utpräglad pessimism i svenska
dikten. Vad var orsaken därtill? Det är
givetvis omöjligt att förklara den
psykologiskt, då den framträder som ett
allmänt tids-karakteristikum, och detta inte
bara i Sverige. Man har nog att
därbakom söka sociala grunder. Så har
också den berömde franske sociologen
Durkheim i sitt stora verk över
självmordet under 1800-talet och dess starka
ökning framlagt bindande bevisning för,
att denna pessimismens konsekventa
följd icke berott på vare sig psykologiska,
fysiologiska eller patologiska
primärorsaker utan helt enkelt på den
upplösning av månghundra- att icke säga
mångtusenåriga sociala livsformer och
grupperingar, som 1800-talet
karakteriseras utav.
Denna pessimism har i svensk
litteratur ett egendomligt förlopp. Dess
sociala förhistoria går tillbaka på
skråväsendets avskaffande 1846,
aktiebolagslagen av 1848, som gav fart åt
bolagsbildandet och kapitalkoncentrationen i
landet, järnvägsbyggena och
bankutvecklingen från och med 50-talet,
kommunala självstyrelsen av 1862,
näringsfriheten av 1864 och
representationsreformen av 1865—66.
Det är den summerade effekten av
alla dessa faktorer som Strindberg kallar
»Det nya riket», och 80-talets hela
problemdiktning är en naturlig, att icke
säga oundviklig följd av det sociala,
politiska och ekonomiska jordskred, som
detta nya rike medfört. Vi, som
alltjämt genomleva samma jordskred, ehuru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
