Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Olof Högberg. Av Ludvig Nordström - Gubben Jakobs visor. Av David Arill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ord skall bli ansett som ett av dessa
sällsynta verk, vari den nationella själen
uppenbarat sig, och icke minst skall det
för den nationella enheten då vara av
betydelse, att detta verk efter så många
seklers materiella möda ändtligen sätter
hallstämpeln på nationens andliga enhet
genom att vara och förbli, vad det främst
av allt är, nämligen det länge så okända,
avlägsna och förbisedda men i våra dagar
allt mer framträdande Norrlands stora
och stolta epos.
Gubben Jakobs visor
Av David Arill
ET VAR i december 1919 som
upptecknaren av dessa visor
första gången gjorde bekantskap
med gubben Jakob. Jag hade
hört mycket talas om honom, men vi hade
aldrig träffats, eftersom han för det mesta
uppehöll sig på Otterön utanför
Grebbestad i bohuslänska skärgården, där jag då
vistades. Emellertid kom han in för att
fira julen i land, och så fann vi varandra
hos hans husbondefolk. Vi satt och slöade
en eftermiddag. Den ende som var pigg
var Jakob. Han började prata, och
plötsligt blev jag klarvaken. Berättade han
inte en saga? Jo, verkligen, det var en
gammal folksaga: om fyra pojkar, som gav
sig ut i världen att söka arbete, och som
räddade en prinsessa från en drake, det
var »historja um fenkelklenkarn» som
Jakob höll på att berätta.
Sen den dagen har vi träffats många
gånger, gamle Jakob och jag. Åtskilliga
kvällar har han kommit traskande upp till
min bostad, och här har han berättat sina
sagor och sjungit sina visor och öppnat
för mig ett ståtligt panorama över sitt
strävsamma liv. Ståtligt — inte därför att hau
kunnat skryta med vilda äventyr och
farliga bravader, utan därför att han under
hela sin långa arbetsdag varit ett
uppbyggligt föredöme i fråga om samvetsgrannhet,
plikttrohet och tålamod. Jakobs husbonde,
herr Adolf Wallentin, berättar ett något
fantastiskt exempel på denna sista
egenskap. En lördagseftermiddag skulle
Wallentin fara från Grebbestad ut till sitt hem
på Otterön. Jakob var redan nere i båten
och skulle ha motorn i gång, då Wallentin
blev hindrad att komma. Han blev till
den grad upptagen, att han kom ner till
hamnen först måndags eftermiddag. Där ,
satt Jakob fortfarande i båten och väntade.
Han hade suttit troget på sin post i två
dygn. När Wallentin började beklaga
honom, avbröt Jakob på sitt lugna sätt: »Å,
da’nte falit! Dä har no ’nte letta på mä».
Naturligtvis har den gode Wallentin
betydligt överdrivit beträffande tiden, men
historien är bra, och den är i alla händelser
typisk: gamle Jakobs tålamod och
uthållighet gränsar till det otroliga. Köld och
oväder, hunger och törst har han mer än
någon annan varit »hård» emot under sitt
arbete vid fisket. Den lille böjde gubben
med de barnafromma ögonen och det vackra
leendet är en äkta son av Bohuslän. Han
äger fiskarens bästa dygder.
Till flydda tider vänder min gamle vän
ständigt åter. Våra dagars oro och jäktan,
de stores kamp om makten och de smås
lågsinta skvaller och prat, detta går honom
förbi. Han läser sina uppbyggelseböcker
som förr, berättar sina sagor och historier
som förr, sjunger sina visor som förr. Ett
sådant minne som hos gubben Jakob finner
man sällan. Man torde också kunna
påstå, att han är Bohusläns främste
sagoför-täljare, och det vill inte säga så lite. De
vackra och spännande sagor, som han
under långa vinterkvällar återgav för »den
unge mannen», torde snart komma ut i
tryck under titeln Fru Sol och prins
Vilius — namnet efter den längsta sagan.
Härmed kommer gamle Jakob att gå till
330
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
