Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Gubben Jakobs visor. Av David Arill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gubben Jakobs visor
eftervärlden, att bli ihågkommen och
värderad, så länge bohusläningarna älskar sin
bygd, så länge barnen lyssnar till sagans
underbara ord, och så länge
vetenskapsmännen sysslar med folkets diktning.
För den, som vill ha lite närmare reda
på Jakobs liv, kan jag tala om först och
främst, att han inte alis heter Jakob utan
August Jakobsson, men det ligger så nära
till hands att rätt och slätt kalla honom
Jakob. Han är född i trakten av
Grebbestad 1844, har varit fiskare hela sitt liv
och under många år seglat längs
Bohuskusten och köpt upp hummer. Han har
också vistats åtskilligt i Norge och är sen
45 år anställd hos familjen Wallentin, där
han är allas gunstling och oumbärliga
faktotum. Om man i vår tid ytterst sällan
träffar en sådan tjänare som Jakob, så ser
man inte heller ofta ett så idealiskt
förhållande mellan husbondefolk och tjänare
som här. Jakob är ett med familjen, och
lille Karl-Gustav har också upphöjt honom
till sin farfar. Slutligen kan tilläggas, att
Jakob i år fått Patriotiska sällskapets stora
silvermedalj för långvarig och trogen tjänst,
och att han under den gångna sommaren
blivit avritad av konstnären Henrik Krogh.
De flesta av sina visor har Jakob hört
i sin ungdom. Hans repertoar är rätt
omfattande, bl. a. kan han en del
Bellmans-bitar. Upptecknaren har här inskränkt sig
till att offentliggöra de äkta gamla
folkvisorna av medeltida karaktär. De har
upptecknats efter sångarens diktamen och
härpå beror de språkliga olikheterna, som
jag givetvis låtit stå kvar (t. ex. mig, mej,
mä m. fl.). Några få luckor finnes i
framställningen, som ju eljest är redig och
sammanhängande. Tyvärr saknas melodierna,
och det torde inte vara möjligt att
uppteckna dem.
Låt oss nu lyssna till gamle Jakobs
sånger och minnas, atthan i sin bygd är en av
de sista representanterna för en gången tid!
I. Herr Berneris.
1. Ja, det var höge herr Berneris,
han red sig till Iselanns konung.
Och det var Iselanns konung,
han ute för Berneris stodo.
(Refr.) För än stånder skogen i blommor.
2. »Ja, hörer du, Iselanns konung,
ett ord ja säje må:
August Jakobsson.
ja löster att hugge dett huve av,
om ja ej din doter kan få!» —•
3. »Hörer du, höge herr Berneris,
du tövar en liten stund,
till dess jag får gått mig på högan loft
å talt tell mina hovmän. —
4. Här setter I nu alle, mine kämpar tolv,
å drecker både mjö å vin,
men vem, som kan stride mot Berneris,
den giver ja doteren min!»
5. De tego då alle stille
allt om en liten stunn,
de tego då alle stille
som de hade vatten i mun.
6. Det var herr Arme Ongersven,
han slog sine handskar i bord:
»Ja löster att stride mot Berneris,
om konungen vell stånda vid ord.
7. Ja setter nu här som ett litet, ungt barn,
är knappt mina femton år fyllda -—
den tjockaste egen i höjeste topp
den böjer ja neder te mullen.» —
8 .––––––
»Vad är det för en vämpleng,
sum vågar mot Berneris strida?»
9. »Jag är engen vämpleng,
I månden mig ej så kalle.
Jag är herr konung Seffris son,
som månde på Blåbergen falle.»
331
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
