Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En Opera om Grønland og Eskimoerne. »Kaddara» af Hakon Børresen. Af Gunnar Hauch - Livsslaven. Av Harald Johnsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar Ha u c h
de udførende fortjener Hr. Poul Wiedemann
at nævnes; hans Ujarak var et Naturbarn,
en vild, forvoven og primitiv Eskimo af
en naturlig plastisk Virkning. Næsten
jævnbyrdig ham var Fru Lily Lamprecht som
Annuna, og med sin skønne Rost gik Frk.
Tenna Frederiksen i Breschen for Kaddara,
uden dog rigtig at kunne faa Tag i det
noget utaknemmelige Parti, og senere har
end ikke Fru Birgit Engells Charme formaaet
at skabe nogen egentlig Interesse for det.
Det er sjældent, at dansk Operakom-
position virkelig skaber noget positivt.
»Kaddara» staar dog adskillige Grader
over Ligegyldighedens Nulpunkt. Selv om
det ikke er nogen udpræget personlig
Fornyelse af den musikdramatiske Literatur,
kan denne Opera fuldt ud tage Kampen op
med mange af de Musikdramaer, der i
Nutiden fremkommer — i hvert Fald i det
nordlige Europa. Emnet er nyt og pittoresk,
og Musiken har sin egen Værdi i dens
ærlige Friskhed, skrevet og formet som den
er af en udmærket Musiker.
L I V S S L A VEN
AV HARALD JOHNSSON
Jag låg febersjuk och vaken.
Det ljöd blodstorm i mitt öra.
Annars ej ett ljud att höra . . .
Ljuset fladdrade i staken,
och det var som lågan flackat
bortom rummet likt en stjärna,
och det var som pendeln hackat
som en dödsgam på min hjärna.
Och jag kände tankar vindia
ormlikt av och an i fråga:
Är det livets sista plåga?
Börjar jag för djupen svindla?
Varför rädes jag att lämna
detta liv, som ständigt slog mig,
som lät mina tempel rämna
och i glädjens stund bedrog mig . . .?
Sänder hälsans ljusa timma
livets jubel till mitt öra,
kan jag samma fråga höra,
samma oro svagt förnimma.
. . . Ah, din blick är en Medusas,
stora liv, med sfinxens gåta.
. . . Låt mig av ditt öga tjusas,
om mitt eget än skall gråta . . .
384
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
