Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. La urin
att det alltid är strid mellan ondt och godt
i människohjärtat, så länge det slår. Det
är som om det fasanväckande i girigheten,
roten till allt ondt, försvunnit hos Harpagon,
och han blir en lustig sorts djävul, hos
vilken man nästan söker efter svansen och som
man mera skrattar åt än man i honom med
stilla skam känner igen något av sig
själv. Själva ordet Harpagon har ju
kommit att bli uttryck för girighetens last. De
Féraudy har gjort allt för att rnänskliggöra
Moliéres typ av L Av are. Han ger oss i
början en sorts humoristisk knipslughet,
välbehövlig för att göra detta
girighets-extrakt trovärdigt som människa. Under
slutscenerna kan icke ens han få oss att
glömma överdriften.
Som ett bevis på, hur slarvigt stycket
var iscensatt, kan påpekas, att den
sinnessjukt girige Harpagon uppvaktades av
tvenne betjänter, som voro klädda i
splitternya, praktfulla hovlakejdräkter.
Handlar L’Avare om penningkärlek som
last, som onaturlig sådan, så skildrar Le
gendre de M. Poirier av Augier och
San-deau en rik hedersman, M. Poirier, som
har en rättmätig kärlek till pengar och som
med arbete och aktningsvärda affärer blivit
mäkta rik under borgarkungadömet,
grosshandlarnas och lustigt nog också den
franska romantikens guldålder. Av fåfänga
har han skaffat sig en högförnäm måg,
som föraktar pengar på det sätt, som pengar
vanligtvis föraktas av aristokrater till blodet
eller till anden. Sedlarna eller guldmynten
få så hastigt som möjligt passera genom
plånboken eller börsen. Robert le Diable
är ej den ende furstlige person som
meddelat, att »pengar äro blott chimärer», men
han hade helt säkert ändå ofta intima samtal
med riksskattmästaren. Jag minnes en gång
hur en dam med utpräglat artistisk livssyn
yttrade sitt våldsamma förakt för guldet
till mig. »Och jag, som trodde», invände
jag, »att ni gav ut mycket pengar». »Ja,
jag behöver mycket pengar för att leva,
naturligtvis», och precis på samma sätt
föraktade marquis de Presles guldet, som
hans kommersielle svärfader rikligen bestod
honom med.
I mer än hundra år har man i
Frankrike fått höra oratoriska dueller mellan
representanter för olika livsåskådningar och
klassynpunkter, och då dessas representan-
ter äro ungefär jämnt fördelade i salongen,
ha författarna ej sällan gjort de olika
parterna en sådan rättvisa, att såväl den enas
som den andras repliker bruka följas av
ihållande bifall. I detta stycke förstördes
tidsintrycket i hög grad genom att endast
Poirier hade på sig en dräkt från Louis
Philippes tid. Det blir meningslöst att i
vår tids kostymer komma fram med åsikter,
som gravlagts på fyrtiotalet. Nu spelade
också markisen så enkelt och gjorde en
så slät figur, då han skulle vara som mest
imponerande, att ordduellen med svärfadern
blev som då en fäktmästare låter en
nybörjare göra några tafatta utfall mot hans
breda, ouppnåeliga bröst. Och härigenom
fördärvades författarens mening. Det skulle
vara en tvekamp, där man inte visste åt
vilken sida segern lutade förrän till slutet.
En betydande njutning fick man däremot
av de Féraudy, särskilt i det ögonblick,
då han med komisk skamsenhet medgav
sin fåfänga. Också den naturliga auktoritet,
varmed den högförnäma — naturligtvis,
ga va sans dire — i grunden präktiga
odågan behandlades av svärfadern, var så
mänsklig och värdig, att den mest
aristokratiske gardesofficer och den mest ilskne
kommunist av Lenins f. d. åsiktstyp enigt
skulle medgivit, att det finnes hederliga
och pampiga grosshandlare.
Jag tycker ofta om humoristen Tristan
Bernard både som pjäs- och
romanförfattare, och hans bok »Un mari pacifique»
har förskaffat mig några dyrbara ögonblick,
som jag ej skulle velat gå miste om. Men
hans L’anglais tel qu’on le parle, English
spöken kallas den visst i Sverige, kan ej
ens med de Féraudy som den
språkokunnige tolken lätta min hypokondri. När ett
skämt är eller förefaller vara misslyckat,
blir man ännu mer melankolisk än man
var från början.
Det blir litet mycket med sex timmars
teater på en söndag. Men man får trösta
sig med, att en furstlig likpredikan under
den karolinska tiden var lika lång och
ännu mera utmattande. Matinén bjöd på
Une visite de noce av Alexandre Dumas
fils och Le médecin malgré lui av Moliére.
Det förra stycket hade raspsykologiskt, det
andra litteraturhistoriskt intresse. Une
visite de noce fyller 1921 femtio år. Det
har förekommit på otaliga matinéprogram.
390
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
