Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. La tir in
lade bonden, en skämtfigur från folksagan
och maskkomedien, av Moliére införd som
läkare i en av de korta farser tiden älskade,
och där han får tjänstgöra som utklädd
doktor och medverka till att bryta en
hårdhjärtad faders motstånd mot en
förälskad dotters lycka.
På kvällen fick man de återstående tre
timmarna och fick då se skådespelaren i
Henri Batailles mycket långa skådespel Poliche.
En gång i Paris talade jag med Maeterlinck
om den franska förkärleken för erotik. Han
svarade då: »Mais, Monsieur, il n’y aquega,
ön ne parle que de ga». Man känner
både beundran och förundran över det
dagliga och stundliga intresse för fotboll,
som finnes i England. Man kan förstå,
ehuru ej själv fotbollsspelare, att de, som
ha litet eller intet att göra, ägna en sex
å sju timmar om dygnet åt fotboll, men
att före frukosten oroa sig för att telegram
ej inkommit från Rugby om sista matchen
och att stanna kvar efter midnatt på
klubben i förhoppning om att klubbtelegrafen
skall knacka fram några uppgifter om
fotbollsmatchen i Montreal i Kanada
förefaller nästan maniakaliskt.
Erotik är, det både tror och hoppas
jag, ett ännu universellare intresse på
planeten än fotboll, och jag tror mig förstå
något mera av den än av det tvivelsutan
både härdande och intresseväckande
fotbollsspelet. Men i alla fall, liksom Midas
fick för mycket av det goda, då allt han
rörde vid genast blev guld, så blir man
snart litet matt av att varje ord, varje
handling skall ha en sexuell undermening.
Poliche är M. Didier Méreuils
smeksamma öknamn. Ängslig över att hans
tilltagande ålder skall göra honom mindre
omtyckt som älskare, besluter han sig för
att spela gyckelbock, i hopp att han skall
på detta sätt väcka den tacksamhet, som
den vilken verkligen roar alltid kan
påräkna. »Ön supporte bien les maux
d’autrui», säger De la Rochefoucauld, och
i synnerhet gäller detta om kärlekssmärtan.
Jag vet ej, om det var Batailles mening,
men hela miljöns flabbighet, det kalla,
nästan smärtsamt ytliga och intiga, som
fanns hos de damer för vilka Poliche utförde
sina krumsprång, gjorde att man icke ömkade
honom alltför mycket. Och då Rosine,
spelad av Paulette Pax, icke förefaller vara
värd en sådan kraftprestation, lyckönskade
man till och med Poliche, då det blev
slut. Att »kärlek medför stort besvär»,
hade han sannerligen fått lära sig, och
när paret i en elegant möblerad större
villa på landet övergick till
handgripligheter, kom jag att tänka på ytterligare ett
franskt visdomsord: »Si ön juge 1’amour
par la plupart de ses effets, il ressemble
pius à la haine qu’å 1’amitié.» Poliches
ålder borde kanske förmått honom att bli
en Lebonnard och att i en så kallad
amitié amoureuse söka en övergångsform
till ålderns visdom och fullt opartiska syn
på kärleken, om också ej på guldet.
Och det är om den senare omtyckta
varan som Les affaires sont les aff aires av
Octave Mirbeau handlar. Det är ett av
de allra bästa skådespel som tillkommit
under detta århundrade. Dess premiär inföll
1903, och det spelades här året efter.
Stycket är laddat med en rent av förbluffande
kraft. Huvudpersonen, M. Isidore Lechat,
tecknas med klassisk klarhet men också
med en humoristisk realism som aldrig
slår över. Först och främst har dock
skådespelet det »ena nödvändiga» för ett
drama, en logisk, flytande, ibland forsande
handling med en både fullt originell och
fullt naturlig avslutning, en urladdning vilken
med åskslag sätter punkt på det
verkningsfullaste sätt och kastar som en blixt
brukar en ohygglig klarhet över det hela.
Vore jag dramatisk författare, så känner jag
hur avundsjuk jag skulle vara på Mirbeau.
Maurice de Féraudys skildring av den
fullständigt hänsynslöse finansmannen
Isidore Lechat står för mig som den
förnämligaste skådespelarprestation jag
någonsin sett. Ekonomien med kraftmedlen gör
att utbrotten, då de förekomma, verka
med explosiv kraft. Hans rörelser ha
samma smidiga energi som rovdjurens.
Hela hans gestschema är måttfullt; en
enda gång slår han sig på låret, full av
ursinne, men då verkar det också som ett
pistolskott.
På den stormrike M. Lechats egendom
lever hans tillstukade maka och hans
begåvade dotter, den ena med religiös, den
andra med fritänkarfärgad välgörenhet
sökande mildra det berättigade missnöje,
som faderns ekonomiska hårdhändthet
framkallat. Då infinna sig två unga affärsmän,
som söka med smicker och tvärsäkerhet
392
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
