Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
lura Lechat att övertaga ett vattenfall, och
han är särskilt dråplig, då han hånfullt
snoppar av de två och i komiskt
medlidande med en, som de två
säljarna-skryta med att ha lurat, framfnyser ett »Ce
pauvre Bruneau», så att det går kallt över
ryggen på dem vid tanken på, hur hastigt
och lustigt de själva kunde komma i samma
predikament. Han tufsar till de två yngre
affärsmännen som skolpojkar oeh gycklar
med deras facktermer och examensbetyg.
En markis, naturligtvis med dåliga
affärer, har sin egendom nästan omsluten
av Lechats domäner och är dessutom
skyldig honom stora belopp. Till markisens
fasa och blygsel tvingades han av Lechat
att för att undandraga sig ruin fria för
sin sons räkning till mademoiselle Lechat.
Liksom jätteormen lär övergjuta den
sönderkrossade gasellen med sitt slem innan
han slukar den, så sprutar Lechat, nu i
sliskig ton, sina gemenheter över
aristokraten, men blir först häpen och så
ursinnig med en kraft, som endast han kan
bli det, då den inkallade dottern svarar
på giftermålsanbudet; nej. — Varför då?
— Därför att jag är din förvaltares
älskarinna. — Du blir arvlös. —- Du har väl
inte ett ögonblick trott, att jag ville ha
något av dina snuskiga pengar!
På denna hårda törn, som tog även
på Lechats rinocerospsyke, följer ett ännu
kraftigare dråpslag eller så godt som.
Sonen Lechat stöter med sin bil mot ett
träd och krossar huvudet. Som. asgamar
störta de två affärsmännen fram för att få
Lechats underskrift på kontraktet, i vilka
de smusslat in ett för dem gynnsamt
till-lägg. Men hur förkrossad Lechat än var,
upptäckte han det, och ursinnet gav honom
nya krafter, och han tvang dem att efter
sin diktamen skriva nytt kontrakt, innan
han vacklade in till sonens lik.
En rovriddare från år 1900 med käkar
som en krokodil och hjärta som en varg,
så föreföll de Féraudy i denna
kraftprestation, som jag mindes i detalj från aderton
år tillbaka. Det verkade spöklikt att se
honom precis likasom då. Allt har
förändrat sig sedan den tiden. Isidore Lechat
i Féraudys tolkning är i varje rörelse och
varje tonvikt densamme.
Man behöver ej ha profetians ande för
;att begripa att, då Dramatiska teatern nu
i vår tog upp Shakespeares Stormen,
man skulle få höra, att det är ett
läs-drama, att Lindbergs uppläsning gav mera,
att det spelades illa, så att det varit bäst
att ha låtit bli uppförandet. Jag vet
mycket bra, att stora flertalet av dem, som
klaga på teaterns förfall, på att ej
Shake-spearepjäser givas och på det opassande
innehållet hos det som ges, i de allra
flesta fall icke själva gå på teatern utan
just genom sin frånvaro bilda det tomrum,
som vid Shakespeare-pjäsers givande
sträcker sig ej bara över första raden utan
fläckvis på alla platser. Dessa personer
ha dessutom »ej tid» och tycka att det är
»för dyrt» på teatern. En parkettplats är
i alla fall två kronor billigare på
Dramatiska teatern än på Oscarsteatern!
Kanske svarar man mig: Moralisera nu inte
själv. Och jag övergår därför till min
oförgripliga mening om föreställningen av
Stormen. Det är egendomligt, så mycket
mera man får av en teaterföreställning än
av läsningen, hur givande den än kan
vara, då det gäller detta mästerverk. Och
kanske är detta ej så märkvärdigt,
eftersom Shakespeare ej någonsin hade tänkt
på, att hans stycke skulle läsas, utan att
Stormen naturligtvis endast skulle ses på
teatern. Och i detta fall får väl
författaren ej så helt förgätas.
Ehuru allt ej var som man önskade
både i uppsättning och spel, fick man i
alla fall ett rikt intryck av det fantasifulla
och egendomliga stycket. Aktuellt är det
1921, liksom då det för dryga trehundra
år sen tillkom, då världsförbättrarna också
drömde om ett samhälle utan handel, utan
rikedom, ämbetsmän, lärdom och vin. Då
sökte man idealsamhället i väster, nu
sökes framtidsstaten kanske i öster, d. v. s.
om man vill finna sig i att ha många
ämbetsmän. I båda fallen skall nog helst
en trollkarl till för att det skall bli bra,
och Prospero var ju en sådan.
I Gustaf Molanders skepnad hade han
tyvärr ej tillräcklig auktoritet, och det
skall ej litet till att på en gång vara
hertig av Milano och den åldrade
Shakespeare. Dekorationerna voro ej heller
tillräckligt yppiga, och hela ön påminde, om
ett eller annat rabarberliknande träd
undantages, något om Gotska sandön. Men
var det ej snarare Bermudasöarna och
Västindien den skulle påminna om? Alla
393
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
