Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
Anders De Wahl och Pauline Brnnius som Petrucchio
och Katharina i Så tuktas en argbigga.
tror, att det är Romain Rolland som säger
det — ett mellanting mellan mördare och
helgon. Då han blir vanlig civil igen, ha
somliga ett behov att amplifiera sina
bedrifter, men de flesta tyckas bli så
upprörda av gräsligheterna och så uttröttade
och uttråkade av vistelsen bland
skyttegravarnas vattenslask och löss, att de
helst ej vilja tala alis om kriget. Så
mycket är säkert, att inom alla de
stridande folken uthållighetsprov och
hjältebragder dagligen presterades, och detta
ej minst av bulgarer och serber, om
också enligt uppgift av Hindenburg de
högsta kulturfolken, fransmän, tyskar och
engelsmän, kunde ännu längre uthärda den
största förskräckelsen, t. ex. en i
oändlighet pågående trumeld. Hela grundsynen
i Hjältar är oriktig, även om man aldrig
så mycket har rätt att framhålla, att
humbug, fraser, lögner och orättvisor frodas i
den krigiska nationalismen. Ibland vet
man ej, om författaren driver med
publiken. Med vem han driver, då han låter
hjälten besluta sig för att fria till
hjältinnan, sedan han fått veta att hon är
tjugu-tre och inte som han trodde sjutton år,
vet jag inte, men det finns dumheter som
äro så idiotiska och krystade, att de göra
formligen ondt.
Stycket spelades förträffligt. Främst
herr Anders de Wahl som schweizaren
Bluntschli, som i likhet med sina
landsmän för 400 år sedan är legosoldat, ett
yrke som mera passar för sådana som vilja
tillfredsställa atavistiska
rovdjursinstinkter än för vanliga beskedliga människor
som han. Hans nervositet och hans
naturlighet voro illuderande, och han lät ej en
enda replik falla till marken. Man
formligen häpnar åt en sådan andlig
spänstighet. Som Raina var fru Tora Teje, som
man länge saknat, man kan säga
förtjusande falsk. Hon hade hittat just den
rätta tonen av litet mässande förträfflighet,
någon sorts obligat exaltation, och verkade
på rätt sätt otillförlitlig och överspänd
med ett ganska tydligt inslag av
praktiskhet. Hennes 1880-talsdräkter voro också
roliga att se. Fadern, major Paul
Petkoff—-herr Oskar Johansson gjorde av den
kuschade, beskedlige och snaskige militären
något som man åtminstone inbillar sig vara
på pricken. Jag har sett ryska officerare
på 1880-talet ute i ryska landsorten ha
samma sorts slarvighet i sina uniformer,
398
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
