Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
missräknat sig. Den äkta mannen störtar
sig över henne och stryper henne.
Char-kows Desdemona var som psyke en
Messa-lina eller strängt taget något ännu värre,
ty Messalina lär enligt den senare
forskningen ha varit rätt godhjärtad. Elena
spelades av fru Erastoff på ett rent av
glänsande sätt. Det droppade sött gift av
henne, då hon ormade sig fram, både på
gräsmattorna i de kaukasiska bergens
skrevor, där den första introduktionspicknicken
hålles, och sedermera, då hon vältrar sig
bland soffkuddarna i sin salong,
hypnotiserande den stackars lille studenten. Hon
var så vacker, att jag är litet rädd för
att vara orättvis, men hon föreföll mig i
denna roll vara en stor skådespelerska.
Strålande vacker var också den lättsinniga
Klaudia Michailowna — fru Märta Halidén.
Lika slösaktig med sig själv som Elena
var Harpagonartat snål i det avseendet.
En lustigt riktig replik i den ständiga
kaukasiska sommarvärmen var den gamle
militärläkarens—herr G. Klintbergs
suckande: »Nej, nu längtar jag norrut, jag
står inte ut med det ständiga vackra
vädret. Jag vill vara med om riktig
rysk höst med våta kråkor, som flyga
över stubbåkrarna».
Om vi också ej alla längta efter våta
kråkor — ehuru det låter ganska trevligt det
ocksä — så kan ej nekas, att man tänkte på,
hur skönt det är med litet frisk luft ibland.
Den fick man inte på Gröna hissen
av Avery Hopwood. Den torde ha gått
La urin
hundratusen, eller var det tvåhundratusen
gånger i Amerika och handlar om något
som vi här i Sverige äro litet mera hemma
i än i erotik, d. v. s. brända och
destillerade drycker. Den söndagsskolestämning,
som vilar över U. S. A:s litterära
sensualism — får ens detta ord sägas i staterna
— blandas något av en sorts outhärdlig
själisk simpelhet på området, som
förefaller mig verka svensk fars. Man säger
ju också alltid om dylika anglosachsiska
pjäser, att de passa särskilt bra för oss
och lär därmed mena något vänligt!
Andra akten, där en oskyldig, från
barndomen fullnykter herre, för första
gången i sitt liv dricker en serie av den
uppskattade bardryck, som går under
namnet Gröna hissen — grön curago eller
kanske t. o. m. grön chartreuse torde ingå
i tillagandet — är roligast, ja, den är
verkligen dråplig, så som herr Gösta Ekman
utan det allra minsta publikfriande spelar
en mammas gosse, som efter en stunds
behandling med visky och vatten och litet
av varje blir åtminstone mindre tråkig än
då han var nykter. För en gångs skull
spelas här en farsroll på allvar, och den
komiska effekten mångdubblas härigenom.
Hans motspelerska, fru Ester Sahlin, som
skulle kompromettera sig med sin väninnas
man, lyckades med Bacchi tillhjälp att bli
berusad men intet mera. När man tänker
på hur många fulla typer som con amore
spelats här i Sverige, blir det så mycket
aktningsvärdare att kunna göra något nytt,
verkligt roligt och obanalt av detta motiv.
400
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
