Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverker Ek
betydelse för berättelsen, och det är inte
för mycket sagt, att den är överlägset
genomförd. Barnen växa upp utan tillsyn,
då fadern är försupen och modern tidigt
går bort. Alltför tidigt utsättas de för
erfarenheter, som ligga över deras ålder,
och särskilt de äldsta — en gosse och en
flicka — kastas hållningslöst mellan
fruktan och fräckhet. Gossen, Peter, upptäcker
snart, att Selambshof vanskötes, och att
förvaltaren systematiskt förfalskar
bokföringen. I hans tjuriga hjärna biter denna
tanke sig fast, och han ger sig inte,
förrän han avslöjat förvaltaren och sedan
själv vid unga år tillskansat sig gårdens
skötsel. Denna tidiga erfarenhet blir
grundläggande för hans liv. Sedan han en gång
övervunnit list med list, fortsätter han hela
sitt liv med att bedra andra. Vid alla
dessa »affärer» bibehåller Peter Basen en
viss bondsk luraktighet, liksom han till
sina vanor blir en osnygg bonde.
Penningar betyda för honom en sorts brutal
trygghet, men han kan ej svinga sig upp
genom dem och än mindre göra dem
produktiva. Han går ohjälpligt »på sidan om
utvecklingen», och hans millioner äro lika
onyttiga för honom som om de lågo på
kistbotten. Egentligen visa sig alla
Selam-barna lika tomma, och det trollguld de
vinna blir till ingenting annat än visset löv.
Den äldsta systern Hedvig får sitt
kärleksliv smutsat i barndomen, så att det
aldrig vårligt kan slå ut utan alltid bindes
av krampaktig skygghet och hemlig
lystnad. Hon går igenom livet med mörka
brinnande ögon och stela avböjande
rörelser. Författaren blottar skoningslöst
hennes hycklande feghet och glömmer
kanske för mycket, att hon från början är
alltför skadskjuten för att någonsin kunna
bryta sig ur den. Faktiskt är hon hela
livet igenom sin egen gåta och hycklar
och bedrager längst och bäst sig själv. I
denna onåbara hjälplöshet ligger något
nästan tragiskt, och hennes porträtt blir
därför det mest lockande i romanens galleri.
De närmast yngre syskonen, återigen
en gosse och en flicka, äro ljuslockiga och
förslagna. Han är en hänsynslös spelare,
som stormar fram i livet i stram
kavalleriuniform, men när livet inte längre låter
leka med sig utan allt bokstavligen sättes
pä ett kort, märker han leken och tvingar
därigenom sin bäste barndomsvän till själv-
mord. I »den kalla stunden» förlorar han
sitt överdådiga mod och döljer sedan i
tillknäppt oemottaglighet att han är
hopplöst utspelad. Systerns ljusa fräckhet är
väl ombonad av ett aptitligt fettlager, och
livet äger intet som skrämmer henne. Med
samma obesvärade lätthet drar hon till sig
och stöter ifrån sig sin man. Sedan roar
hon sig med små utsökta privata
herrbjudningar, hänsynslöst försummande sitt enda
barn, en präktig pojke, som i bitter
bråd-mogenhet genomskådar modern. När
hennes andre man hastigt dör ifrån henne,
blottar hon sin ömkliga dödsfruktan för
sonen, som då får kraft att genomföra ett
gammalt beslut och rymmer ut i världen
utan ett öre, blott med faderns adress på
fickan.
Denne pojke har sålunda förmåga att
bli fri från en barndom, som uteslutande
gick i vargens tecken, och detta väcker
frågan, om de andra haft samma möjlighet.
Författarens skildring av dem verkar
onekligen mycket fatalistisk, men han har
omsorgsfullt sökt markera, att de haft sina
ödesstunder med frihet att välja. Jag har
redan antydt, hur den kalla stunden kom
för officeren, och där liksom när det gäller
hans ljuslockiga syster eller Peter Basen
verkar nog skildringen fullt övertygande.
Den stränga moralistiska synen på Hedvig
synes mig däremot ej alltid välmotiverad,
och man kan gripa författaren i rena
överord, som när han kallar henne
likplund-rare, därför att hon stöter tillbaka en
älskare med slagord och vändningar
hämtade från hennes döde man. Figuren tål
emellertid behandlingen utan att artistiskt
förblekna, men däremot blir hennes yngste
bror en ren moralistisk karikatyr. Delvis kan
detta porträtt av en på kraftgeni
preten-derande buse vara verkningsfullt nog, men
man träffar inte en sådan osocial typ utan
någon humor.
Siwertz får så mycket mindre grepp på
honom, därför att han aldrig observerat
honom i hans barndom, och därför aldrig
varit mänskligt förutsättningslös mot honom.
Hur nödvändigt författaren behöver bygga
upp sin karaktärsskildring på barnporträtt
ser man, om man jämför de många
levande skildringarna av Selambarnes
barndomsvänner med den mycket genomförda
men fullständigt okroppsliga studien över
en judisk affärsman, som senare i livet
446
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
