Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svenska romaner och noveller
ingenting begärt. Varken glädje eller sorg, varken tro eller tvivel, ingenting.
Jag har bara menat att ni aldrig skulle behöva nöja er med intet».
Då går ett styng genom de ädlas hjärtan, men mängden bakom dem tränger på, och till slut komma barnen fram. När Gud fått höra den vanliga frågan om vad han menat med dem, stryker han varsamt
och valhändt över deras hår och säger: »Med dem har jag ingenting menat. Då var jag bara lycklig.» De orden förstå alla, och de draga sedan tillbaka under
helig hänryckning.
Vad man än må tänka om tankegångens räckvidd, ett är säkert, att scenerna med de böljande massorna, som växa och omgrupperas och till slut rycka upp kring den ensamme gubben, ha en
artistisk skönhet av stora mått. Den längtan, som oemotståndligt behärskar dessa tallösa
skaror, kan ej samlas i någon formel, lika litet som livsminnenas mening kan fångas
i annat än levande bilder. Bokens betydelse beror på de enskilda scenernas
konstnärliga åskådlighet och deras rytmiska samverkan till en enda övervärldslig syntes. Genom sin skrupulösa, konstnärliga samvetsgrannhet förmår Lagerkvist uppdriva bilderna till verkligt gripande åskådlighet, och på den vägen blir han också en hänryckt skådande mystiker — fastän ingen
tänkare.
Som tänkare överträffas Lagerkvist vida av Siwertz, medan denne åter stannar lika
mycket bakom honom i fråga om fri konstnärlig gestaltning. Jag vågar med så mycken större bestämdhet uttala denna knappast erkända sats, som jag har att bedöma Siwertz’ största konstnärliga bedrift, den sällsynt vackert genomarbetade romanen Selambs. Tidigare har Siwertz aldrig nått ut över novellformen, även om han ibland tilltagit den i större format, men denna gång har
han resolut övergått till en människoskildring av verkligt episka mått. Vilken
vidgning romanformen än betyder, är det typiskt för Siwertz’ stramt behärskade, klart
balanserade konst, att han dock beskurit sitt människogalleri till endast »sådana, som helst jagade ensamma». Livet har dock åtskilligt annat att bjuda på än en samling hänsynslösa egoister, och i själva verket är boken mera en studie av det ondas väsende än en förutsättningslös livsskildring. Siwertz är lika mycket tänkare som diktare, och därför är denna ensidiga begränsning av perspektivet en nästan nödvändig betingelse för att han artistiskt skall lyckas med den större formen.
Fastän familjen Selamb inte utgör det bästa sällskap, finnes det ändå det moment av trevnad och trygghet i skildringen, som man inte gärna vill umbära i en längre episk framställning, och detta kommer alldeles tydligt från händelsernas valplats. Man får under läsningen för sig, att författaren fört oss till sin barndoms lekfält, så förälskat förtrogen är han med den mark och de gårdar, där händelserna äga rum. Redan tidigare, t. ex. i En flanörsslutkapitel, har Siwertz beundransvärdt skildrat Stockholms södra utkanter, men i den nya boken betraktas landskapet från landsbygdens horisont, varför staden blott spelar med som inkräktare. Selambshof erinrar kanske om sitt grannskap till staden redan därigenom att boningshuset är byggt i falsk gotik; men om gården alltid får stå halvt förfallen, beror det på att ägarna ha sina viktigaste intressen i staden. Ugglenästet
har emellertid en förvildad park, vars pittoreska kryphål Siwertz känner ut och in, och vars halvt kvalmiga, halvt berusande stämning han som stadsbo har full förståelse för. Det är ej nog att Selambshof är stadsbesmittat; samtidigt som dess ägare utsträcka sin makt över granngårdarna, föra de stamgårdens unkna förfall med sig till dem. Men i berättelsens början ligga de skinande i grönskan, idylliskt oberörda av stadens grannskap, och solid gammaldags burgenhet ger sin prägel åt
det liv, som föres på dem. Närmaste granngården, Ekbacken, har ett gammalt välskött skeppsvarv, ett tryggat tillhåll för sävliga timmergubbar och säkra grå beckbyxor. Det är tydligt, att Siwertz känner sig gladast, när han får beträda dessa för en seglare kära marker. Att den gården utsuges och spolieras av Selambshof, kan Siwertz inte förlåta, och kanske är det ur en sådan erfarenhet som boken om Selambs vuxit fram.
På Selambshof växer det upp fem syskon, »vars barndom mest gick i vargens tecken», och sedan visar berättelsen, att de »aldrig blevo fria från sin barndom». Barnskildringen får sålunda grundläggande
445
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
