Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Grönskans sus. Av N. A. Nekrasov. Från ryskan av Folke Villner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grönskans SUS
A v N. A. NE KRA SOK
FRÅN RYSKAN AV FOLKE VILLNER
Nu kommer, sjunger grönskans sus —•
hör grönskans sus och vårens sus!
Med lek och glam går västerns vind
helt plötsligt kring vår bygd.
Den vaggar muntert alarna
och virvlar upp ett frömjölsmoln.
Det höjer sig, och allt blir grönt
i luften och i sjön.
Nu kommer, sjunger grönskans sus —
hör grönskans sus och vårens sus!
Natalja Patrikajevna,
min gumma, är en präktig fru.
Hon grumlar ingen brunn.
Men olyckan var framme strax
den vår jag var i Petersburg . . .
Hon talte om det, dumbommen —
må hennes mun bli stum!
I stugan med bedragerskan
mig stängde vintern in.
I mina vilda ögon såg
hon ödmjukt in . . . och teg.
Jag teg . . . men fick ej någon ro
för tanken på ett dåd.
Att döda . . . det var hjärtesorg —
att härda ut . . . o nej!
Men vintern, klädd i tovig päls,
tjöt både dag och natt:
»Stick ned den falska, fort, stick ned,
och dräp förföraren!
Om ej, så blir ditt liv blott kval,
och ingen dag och ingen natt
kan skänka någon ro,
och grannar skola spotta fräckt
på dig, en ärelös ...»
Vid vinterstormens vilda sång
fick tanken nästan liv och form —
jag vässade min kniv . . .
Men plötsligt smög sig våren fram . . .
Nu kommer, sjunger grönskans sus —
hör grönskans sus och vårens sus!
Som övergjutna utav mjölk
stå körsbärsträd i gårdarna
och susa blygt och tyst,
och skogarna av gran och fur
de susa gladt sen solen kom
och värmde med sitt sken.
Den nya grönskan sjunger högt
och linden med de bleka blad
och björken med sin vita stam
snart stämma in och nynna med
i grönskans nya sång.
Det susar uti säv och vass,
det susar uti lönn . . .
De susa fram sin nya sång,
sin nya sång, sin sommarsång.
Nu kommer, sjunger grönskans sus —
hör grönskans sus och vårens sus!
Den avskyvärda tanken vek,
och kniven föll ur hand,
och samma sång ljöd överallt,
i skog, på äng, i dal.
»Håll kär, så länge kärlek finns,
håll ut, så länge kval finns till,
förlåt, så länge det förlåts,
och — Gud skall döma dig.»
»Grönskans sus> — så kallar folket naturens uppvaknande om våren.
458
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
