Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ett och annat om mina förbindelser med August Strindberg och om hans brevsamling. Av F. U. Wrangel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett och annat om mina förbindelser med
August S trind b erg
och om hans br ev samling
Av F. U. Wrangel
OM NÅGON på slutet av
1860-talet, då jag först lärde
känna AUGUST STRINDBERG,
hade sagt mig att den då
nittonårige unge mannen var bestämd
att bli en världsberömd storhet, en av
vårt lands allra märkligaste författare,
är det fara värdt, att jag hade mottagit
en sådan förutsägelse med mycken
skepsis, för så vidt en femtonårig skolyngling
som jag då var överhuvudtaget alis
skulle fäst sig vid ett dylikt uttalande.
Strindberg gjorde nämligen då på
mig intryck av att vara i hög grad blyg,
ja försagd, och hans apparition hade
något ljust, något blidt över sig, som
sannerligen inte spådde om de stormar,
vilka under senare år skulle uppröra hela
hans själ, eller om de strider, som skulle
utkämpas innanför denna högvälvda
panna. Ej heller talade munnens nästan
kvinnliga vekhet och dessa klassiskt
formade läppar om de bittra
leenden och föraktfulla hånskratt och ännu
mindre om de hädiska ord, som över
dem skulle taga sin flykt ut i världen
och mången gång framkalla hat till
och missuppfattning av dess genialiske
upphovsman.
Nej, det var snarare älskliga ord och
människovänliga tankar som kunde
spåras i den unge Strindbergs anlete. För
den som närmare kände honom och
förstod honom förblev han städse, trots
allt, samma blyga, känsliga och i grund
och botten välvilliga människa, som i
ungdomen avspeglades i hans drag.
Jag hade under närmare två års tid
varit allvarligt sjuk och löpte till och
med risken att bli lytt till följd av en
olyckshändelse under lek. Vid tiden för
mitt första sammanträffande med
Strindberg var jag i det närmaste återställd men
måste då ännu bära en invecklad
stålapparat, som uppbar huvudet och omgav
hakan. Det hela såg kanske ynkligare
ut än det i själva verket var, men
inhöstade mig månget glåpord från
gatpojkar, som bl. a. plägade tillropa mig:
»A, se där går en som är folkilsken!»
Mitt något hjälplösa utseende väckte
tydligen Strindbergs medlidande, kanske
även intresse ur medicinsk synpunkt.
När han, som denna tid bodde hos
doktor Axel Lamm, någon gång följde
dennes son Pirre Lamm på väg till skolan,
gjorde vi understundom sällskap, ty jag
bodde vid samma gata som Lamms,
nämligen Västra Trädgårdsgatan, och
gick i samma skola vid Hötorget som
Lamms söner. Strindbergs i mitt tycke
något ceremoniösa sätt förvånade mig,
under det att hans, jag kan säga nästan
ömma omsorg om mig, t. ex. när vi
skulle gå över en gata, tillvann sig min
stora sympati. Snart nog kommo vi på
kamratfot med varandra, ehuru han var
fyra år äldre än jag, en åldersskillnad
459
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
