Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ett och annat om mina förbindelser med August Strindberg och om hans brevsamling. Av F. U. Wrangel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mina förbindelser med Atigtist Strindberg
Alf Wallander, Verner von
Heidenstam, Oscar Levertin, Tor Hedberg,
Calle Möller, Ellen Key, Emil Sjögren,
Ferd. Boberg m. fl. Vi voro ofta
tillsammans, och många äro de glada
minnen som äro förknippade med dessa av
naturlighet och äkta konstnärsgemyt
präglade sammankomster än i den ena än i
den andra familjen. Strindberg, som
inte älskade kotteriväsen, kände sig
alltid blyg i större samkväm; han syntes
därföre ytterst sällan i denna krets, med
vars alla medlemmar han dessutom inte
torde sympatiserat. Under åren 1890—
92, då han var hemma i Sverige, var
han dessutom mest ute i skärgården,
levande nästan som en enstöring.
Denna gång hade emellertid Paulis
lyckats övertala honom att komma.
Kotteriet var fulltaligt. Strindberg, som i
denna samling egentligen borde varit
medelpunkten, höll sig som vanligt i
periferien, talande endast med några få.
Huru olika var inte denne Strindberg i
jämförelse med studenten jag känt i
ungdomens vår! Han satt på en
taburett i ett hörn av den stora ateljén nära
flygeln och verkade Beethoven med sitt
yviga, obändiga hår, sin väldiga panna
och ett ansiktsuttryck vars butterhet
förmildrades av ett fint leende, som då och
då krusade hans ädelt formade läppar.
När jag gick fram för att hälsa på
honom, tvekade jag att påminna om vår
första bekantskap. Men min tvekan blev
inte långvarig, ty Strindberg hade
knappast tryckt min hand, förrän han själv
öppnade konversationen med följande
ord: »Minnes du när du gick med
nos-grimma och såg ynklig ut?» Så var
isen bruten, och vi talade länge om
gamla tider. Strindberg var mer än
någon annan person jag känt en
motsättningarnas man. Glad ända till
ysterhet, kunde han ibland vara tungsint,
nästan mer än hypokonder, som ju är
allom bekant, misstänksam och sluten.
Han kunde vara med om de mest
uppsluppna skämt, vara meddelsam och road
av att tala, men å andra sidan, om han
var på det humöret, fåordig, tvär och
förande en konversation som
huvudsakligen hölls vid liv genom avbrutna frågor
i de mest olikartade ämnen.
Det samtal vi hade var först av detta
senare slag, men sedan han fått höra
att jag sysslat med stockholmsforskning
med anledning av ett arbete om
Blasieholmen, blev Strindberg som en omvänd
hand. Vi hade nu en anknytningspunkt
som intresserade honom, och han gav
mig goda råd, anvisade mig källor till
Stockholms historia o. s. v. Vi kommo
överens att ofta träffas. Men människan
spår i fåvitsko. Endast en gång skulle
vi stöta tillsammans, innan han för lång
tid flyttade sina penater till Berlin,
Österrike och Paris.
Man hade anordnat en ytterst
angenäm och munter fest på
Stallmästaregården, och det nyssnämnda kotteriet
firade Fritz Thaulow, den bekante norske
målaren, som jämte den lika ryktbare
Werenskjold hade en lyckad utställning
i konstföreningen. Det var för resten
jämförelsevis snart efter nyssnämnda
tillställning hos Paulis.
Strindberg var med och blev nästan
mera firad än själva hedersgästen. Han
var vid ett briljant humör och visade
sig från en för mig hittills ganska okänd
sida. Han var glad, nästan uppspelt
och den förste att vara med om de
lustiga skämt och puts vi anställde. Han
sjöng, spelade käglor, ja han dansade
cancan med Alf Wallander som vis à
vis, och jag tror inte det var alldeles
fritt från litet »flirt» med damerna. Han
lät sig bäras i likprocession genom hela
lokalen, och likbärarna voro sådana
handfasta karlar som Bob Thegerström, Alf
Wallander, Fritz Thaulow, Oscar Björck,
461
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
