Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Nutida fransk musik. Av G. Jean-Aubrey. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nutida fransk rmt sik
annan, kunnat bereda väg för yngre
krafter med starkare personlighet, vilka utan
hans arbete ännu längre hade måst stå
kvar på trevandets ståndpunkt. "
Bland hans omedelbara efterföljare, är
det särskilt tre namn som böra
ihågkommas, tre kompositörer, vilka knappast äga
något annat gemensamt än vissa speciellt
franska egenskaper: Édouard Lalo,
Emmanuel Chabrier och Gabriel Fauré.
Ehuru Édouard Lalo och Emmanuel
Chabrier äro döda, den förre 1892, den
senare 1894, äro de alltjämt intimt
förbundna med utvecklingen av våra dagars
franska musik. Lalos verk ha blivit
klassiska, de uppenbara en ömtålig, förfinad,
ytterst behärskad och diskret naturell. Allt
i dem är måttfullt med en utsökt takt,
och själva hans sinne för det pittoreska
bibehåller denna måttfullhet. Hans
inflytande har icke kunnat bli stort, ty hans
egenskaper höra icke till dem som lätt
meddela sig, de uppenbara en mans själva
natur eller hans känslor snarare än hans
tankar; vare sig man tänker på hans
Symphonie espagnole, på
violoncellkon-serten eller i främsta rummet på detta
enkla, rena mästerverk, operan Le Roi
d’ Ys, så är hans musik en bland de
klaraste och elegantaste inom den franska
skolan, en musik där motviljan mot
melodramen, avståndstagandet från
sentimentaliteten och de stora medlen bäst
framträdt; och det är i denna mening som
Lalos verk varit bland de första vilka
pånyttfödde den sanna franska traditionen.
Det finns två tendenser i
fransmännens natur och lynne, två tendenser vilka
ibland stå emot varandra och ofta förenas:
den ena är alltigenom kräsenhet, elegans,
diskret känsla, allvarlig och upphöjd
psykologisk skarpblick, aktgivande på stil
och uttryck; den andra är vitalitet, bitande
eller glädtig ironi, njutningslystnad,
blodfullhet och livsglädje; den ena
representeras av Ronsard, Montaigne, Racine,
Claude Lorrain, Ingres, den andra av
Ra-belais, Moliére, Beaumarchais, deri ena
finns hos Fauré och Lalo, den andra hos
Chabrier.
Allt som tanken på den franska verven
och glädtigheten kan frammana för ens
sinne, det ägde Chabrier i ojämförlig grad.
Han var livsglädjen inom musiken, han
förde med in i sitt verk smaken för den
Camille S ain t - S aë 11 s.
glada ironien och för den sundaste
känslovärld, förklädd bakom ett småleende eller
ett skratt. För att fullt få omsätta sitt
verk i realitet hade Chabrier bara behövt
leva vid god hälsa några år till, träffa på
en god librettoförfattare och låta bli att
fara till München.
Ingen, om icke möjligen den store
spanske tonsättaren Albeniz, har givit dem
som kände honom ett sådant intryck av
att vara född för musiken som Chabrier,
den var hans element och hans rätta
uttrycksmedel. Denne man med den goda
smaken, som långt före andra förstod vilka
som voro hans tids bäste målare och
skalder, kunde aldrig finna den komiska
operalibretto som skulle passat hans verv, hans
sinne för teater, hans uppfattning av en
pittoresk, rörlig och expressiv musikalitet.
Han slösade en storartad talang på
verk sådana som hans komiska opera Le
roi malgrè lui, som glittrar av den mest
spirituella musik, på Gwendoline, vars
ouvertyr och duett i andra akten utan fråga
äro två höjdpunkter av fransk musikalisk
känsla; men i intetdera av dessa verk var
atmosfären den rätta för Chabrier.
Han hade varit rätte mannen att ingjuta
ett alldeles nytt liv i den komiska operan i
Frankrike, han hade på samma gång denna
kunnighet i traditionen och smak för ny-
489
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
