Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Nutida fransk musik. Av G. Jean-Aubrey. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G. Jean-Atibry
skapande som voro nödvändiga för detta;
han hade i högsta grad den känsla för
musikens anpassande till frasen och ordet
som kan vidga och skärpa deras innebörd;
han kunde konsten att avlocka ett
instrument komiska effekter; han saknade ej ens
en viss bekymmerslöshet, en bonhomie, som
kunde bringa honom i förtrolig kontakt med
den stora, ja den breda publiken, medan
han dock alltjämt förblev en verklig
musiker. Han skulle kunnat skänka
Frankrike den komiska opera, som för den
franska musiken skulle blivit vad Figaros
bröllop är för den österrikiska, Barberaren i
Sevilla för den italienska.
Men omständigheterna ville att vid den
tidpunkt, då Chabrier ansträngde sig för
att finna det fullständigaste uttrycket för
sin skaparkraft, började Richard Wagner
oroa och draga till sig de unga franska
kompositörerna; då började de vallfärder
till München, från vilka många hemförde
lyckliga ingivelser; men Chabrier, som var
en bland de tidigaste pilgrimerna, vann
ingenting på denna resa, och vi ha kanske
förlorat mycket, ty om det någonsin funnits
en musiker som i grund och botten
ingenting hade att skaffa med Wagner, så var
det han, och i stället för Gwendoline, som
trots allt bara är ett halvt mästerverk, skulle
han kanske annars givit oss en odödlig
musikalisk komedi.
Om Chabriers dramatiska verk, utan
att han kan kallas verkligt ansvarig därför,
sakna de egenskaper, som skulle givit dem
ett varaktigt liv, så äro däremot hans
kompositioner för piano, sång och orkester rika
på fängslande sidor av en omisskännelig
omedelbarhet, en personlig musikalitet, en
friskhet, över vilken åren gå utan att bleka
dess glans.
Ibland tangerar hans musikaliska fras
det vulgära, men den överskrider icke
gränslinjen, det är en sorts lek ur vilken han
alltid drar sig med fördelen på sin sida,
och man vet icke alltid hur. Hans
pianosaker, Pièces pittoresques, äro fulla av
lyckliga klangfynd, nya grepp och
kombinationer, som göra dem till en sorts
orkesterverk i miniatyr, allt medan de väsentligen
förbli pianistiska. Han har i sina verk
förbundit ett traditionellt sinne för melodik
med en harmonikänsla som är honom egen,
de mötas ibland med en komisk verkan
men ännu oftare med en oemotståndlig
expressiv kraft. Det som tillförsäkrar
Chabriers musik bestående liv, det är att om
sanningen är det sublima i konsten, enligt
Grétrys ord, så är denna musik full av det
sublima; det finns i alla fall icke mycken
konst som är rikare, uppriktigare, mera
frankt överdådig.
Man får icke låta vilseleda sig av
den pittoreska yttre dräkten hos Esparta,
Joyeuse marche eller Bourrée fantasque
— Chabriers musik är fylld av känsla,
lika väl i Bourre’e fantasque som i de nyss
nämnda pianostyckena, i Valses
roman-tiques för två pianon, i Odet till musiken
för en röst och orkester. Det är en känsla
som för det mesta icke vill framträda och
som tar sig ironiska later för att dölja sin
tillvaro, men den är djup, sund och
frimodig, och ju oftare man närmar sig den,
dess mera fäster man sig vid den.
Gabriel Faurés personlighet var en
motsats till Chabriers, icke blott genom själva
kraften i sin natur utan ock i utformandet
av sitt verk: få musici giva bättre än
Gabriel Fauré intrycket av att de gjort just det
som de önskat och allt vad de önskat
göra.
Att börja med syntes han, efter den
rättmätiga framgång han vann med flera
av sina Lieder, blott vara en älskvärd och
försynt kompositör, en skapare av melodier
för kultiverade salonger. Sedan blev Fauré
direktör för Pariskonservatoriet, och man
har så ofta skådat medelmåttiga musici i
spetsen för denna institution, att denna
utnämning i början ingalunda bidrog till att
giva allmänheten en riktig uppfattning av
hans konst. Slutligen är Fauré, i en
musikalisk tidsålder helt upptagen av orkestralt
nyhetsmakeri, en kompositör som nästan
alis icke bekymrat sig om orkestern.
Den man som för fyrtio år sedan skrev
sonaten för violin och piano och de båda
kvartetterna i G-dur och C-dur för piano
och stråkar, är en av de största musici
som någonsin blivit födda i Frankrike. År
hava gått över dessa verk: de äro lika
friska som första dagen. Man kan höra
dem, höra dem om igen, analysera dem,
undersöka deras byggnad kallt och
iakttagande, deras charm och deras
känslorikedom skola ändock gripa. På samma gång
har Gabriel Fauré skänkt den franska
musiken en samling melodier av personlig och
förfinad gestaltning. Han är en av de för-
490
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
