Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Nutida fransk musik. Av G. Jean-Aubrey. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nutida fransk rmt sik
sta som lät sig angeläget vara, icke blott
att sätta musik till några verser, vilka som
helst, utan att utvälja en viss dikt för dess
musikaliska möjligheter och att göra sig
till dess förstående och trogne tolk. Denna
vilja, denna osvikliga smak, denna på en
gång fördjupade och enkla poetiska känsla
ha skänkt oss ett hundratal melodier, av
vilka några kunna täfla med Schumann i
känslodjup, med Schubert i ungdomlighet
och friskhet.
Då Gabriel Fauré, som nu är över sjuttio
år, redan var sextio, och sedan han i hela sitt
liv hållit sig borta från teatern, fick man se
honom beträda scenen med Pènèlope. Hans
beundrare, hans vänner, till och med hans
lärjungar skådade icke utan fruktan ett
dylikt försök. Det befanns att Pénélope
tillförde den franska scenen ett verk, vars
stilrenhet förde en tillbaka till den
klassiska operans bästa tid. Det var en
genklang av Racine i denna musik; utan andra
hjälpmedel än rösterna och en orkester,
som nästan uteslutande bestod av stråkar
och träblåsare, fängslade oss denna
musikaliska tragedi, utan skrik och brutalitet,
under sin mäktiga charm av rent och
enhetligt musikaliskt uttryck, där det klassiska
tonfallet förband sig med den moderna
känslan.
En del av hans verk har orättvisligen
blivit misskänd, den som han skrivit för
piano. Trots sin frändskap med Schumann
och Chopin äger Faurés musik en rent
och vackert fransk känslighet: hans
nocturner och barcaroller giva oss Frankrikes
himmel och Frankrikes floder. Av alla
kompositörer ur den moderna franska
skolan är dock Fauré den som mest närmar
sig de stora klassikernas tradition:
Schumann, Schubert, Chopin; man kan
sammanställa honom med dem på samma sätt
som man jämför Chopins polacksjäl med
Schumanns tyska, de äro andar av samma
familj, fast med alla de olikheter som deras
tid, deras miljö och nationalitet betingat.
Men studiet av Faurés verk är
otvivelaktigt det som mest direkt kan föra dem,
vilka blott känna den klassiska musiken,
fram till det nyaste nya hos Debussy och
hans efterföljare. Ett studium av hans
verk skulle också uppenbara livskraften och
rörligheten hos denne konstnär, som alltid
strävade mot ett klarare uttryck, sökte
tillgodogöra sig de nya uttrycksmedlen, och
Gabriel F aur é.
man kan därför förstå hur det kom sig
att en kompositör av så bestämd egenart,
med en så karakteristisk konst icke desto
mindre kunnat bliva mästaren och läraren
för flera bland de unga, vilkas naturell är
olik eller rent av motsatt hans egen,
sådana som Maurice Ravel och Florent
Schmitt. Likaledes blir det förklarligt att
hans öppna och tillgängliga konstnärsnatur
i förening med den magistrala hållningen
hos hans verk i verkligheten skänka honom
den ställning som den franska skolans
grundare, vilken Saint-Saëns intar historiskt,
men som hans begränsning och den bittra
och ovänliga hållning han intog gentemot
de moderna rörelserna för länge sedan
berövat honom.
I hela den rikt skiftande moderna
franska musikrörelsen är det i själva verket
endast den grupp som slöt sig kring César
Francks person, vilken utgjort vad man
vanligen menar med en skola. Lika
mycket genom sina estetiska strävanden och
sitt musikaliska skapande som genom sin
värdiga och godhjärtade personlighet har
César Franck utövat ett betydande
inflytande; han var en ledare, ett samlingens
tecken i en tid då den unga franska ener-
491
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
