Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- Nutida fransk musik. Av G. Jean-Aubrey. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G. Jean-Atibry
Claude Achille Debussy.
som är ett av den franska musikens stora
verk. Skriven efter en resa i Indien
skildrar denna svit, utan att bekymra sig om
en enbart yttre exotism, den levande
reflexen därav i konstnärens själ med
fängslande och djupsinnig skönhet.
* *
*
Liksom Berlioz på sin tid räckte till
för att vittna om den franska rasens
musikaliska förmåga, skulle Claude Debussy
ensam vara nog för att fästa den
musikaliska världens uppmärksamhet på Frankrike.
I vad som rör den tekniska förnyelsen
är Claude Debussy lika betydande inom
musikhistorien som Haydn, Mozart,
Beethoven, Chopin eller Liszt på olika grader
varit. Han är icke blott en fängslande
personlighet, han är en av de sällsynta
snillen, som kunnat i djupaste mening
förnya sin konsts uttrycksmöjligheter. Han
har på ett underbart sätt förmått
sammansmälta det som han lärt av Monteverde,
Chopin, Liszt, Moussorgsky och av
Parsifals Wagner. Den konst som blivit
utflödet härav äger ett tonfall som man icke
hört före honom, och det är detta som är
det viktiga, tillika med den däri
uppenbarade känslan.
Redan i sina första verk, såsom i La
damoiselle élue, det lilla oratoriet för en
röst och liten orkester, gav han vittnesbörd
om en musikalisk personlighet, som
skickligt kunde gripa de minsta nyanser,
tankens och känslans alla skiftningar, de
flyktigaste dagrar, ljusets och skuggans
snabbaste lekar.
Han liknar Baudelaire, som han så
troget illustrerat i sina »Cinq Poèmes», däri
att han når till den subtilaste stämning med
mycket enkla medel. De första gångerna
man hörde Debussys musik blev man
underligt överraskad och fångad av de
harmonier han använde, sedan blev det klart
att det fanns mycket mera däri än
experimentet. Först och främst en osviklig smak,
en enastående känsla för proportionerna,
en stark motvilja mot allt som är
obalanserat, mot ali »utspädning». Han tager
endast det väsentliga med i sina verk. Det
är där han har sin beröringspunkt med det
gamla Frankrikes musici, det var därför
han älskade dem så mycket. Hans böjelse
för känslouttryck som på en gång
höllos inom smakens gränser och befriades
från dogmatiska fjättrar, ledde honom till
att förakta harmoniprofessorernas snäva
regler och att än en gång befria musiken.
Han har ånyo givit det musikaliska uttrycket
en nästan oinskränkt frihet, och dock en
lagbunden frihet. Han ansåg att varje
ämne bör ha sin egen form, sitt eget språk,
och att man ej för att skapa ett konstverk
bör taga en ihålig form och fylla den,
utan ur tankens och känslans inre bör
konstverket växa fram i sin egen fulländade
form.
Man har ofta missbrukat uttrycket
impressionism för att karakterisera Debussys
verk och därigenom ställa dem bredvid
målningar av Manet, Renoir, Monet eller
Pissaro. Om vissa av hans åsikter eller
tillvägagångssätt, om strävan att fånga några
av tingens flyktiga aspekter kunna närma
hans musik till deras tavlor, möter man
dock i Debussys verk en stilkänsla, en
omsorg att bygga upp sitt ämne som äro
helt och hållet klassiska; man behöver blott
höra preludiet till Après-midi d’un fatine
några gånger för att få detta klart för sig
eller undersöka den fullständiga jämvikt,
som behärskar strukturen i stycken sådana
som üIsle joyeuse, Soirèe dans Grenade
eller Poissons d’or, eller i dramatiska
scener som andra och fjärde akterna av Pelléas
et Mèlisande.
494
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:00 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1921/0542.html
