Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Nutida fransk musik. Av G. Jean-Aubrey. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N ti da fransk musik
Ingen har bättre än Debussy tolkat det
moderna själslivet med dess egenart, dess
oro, dess uppriktiga känsla, som dock
tvekar att ge sig fritt hän, dess böjelse för
en ironi som icke vill bli påtaglig, dess
kritiska sinne, dess begär efter klarhet och
det som man skulle kunna kalla njutandet
av nyanser, dess motvilja för de starka
ropen, dess förfining och kultur. Claude
Debussys verk är en trogen avspegling av
ett tidsskedes sinne och hjärta, liksom
Mozarts verk eller Chopins speglade sin tid.
I vilket land det än må vara finns
det i våra dagar icke en enda originell
ung kompositör som kan skriva musik
såsom om Claude Debussy icke hade existerat.
Vilken musikalisk form man än
föredrager får man inom den hos Debussy ett verk
som är vardt att minnas; det må vara hans
kvartett och hans Sonate en trio för
kammarmusik, hans pianokompositioner,
oförglömliga och skapanda en hel värld av färger,
aningar, känslor och tankar, eller hans
sånger Fetes Galantes, Chansons de
Bili-tis, Le promenoir des deux amants; det
må slutligen vara hans orkestrala
mästerverk Après-midi d’un fatine, Nocturnes,
La Mer och de båda dramerna, det
profana och det andliga, vart och ett
enastående i sitt slag, Péllèas et Mélisande och
Le Martyre de Saint Sebastien.
Debussy dog, alltför tidigt, då han
knappast passerat femtiotalet (år 1918) och
lämnade efter sig många förhoppningar
som icke blivit förverkligade; men för var
dag sprider sig hans verk och får nya
beundrare, för var dag gör sig hans
inflytande märkbart och visar sig vara det mest
levande som utövats efter Wagners och
Litzts död, varje dag tränger man längre
in bakom hans musiks välklingande tjusning
och upptäcker allt mera av de djupa och
sällsynta värden som finnas där och som
tillsammans utgöra den bästa bilden av
det som man kan kalla den franska anden.
Vid sidan av Debussy, i vissa
avseenden besläktad med honom, i andra en
fortsättning av Chabriers tekniska
experiment och hans ironi, erbjuder Maurice
Ravel den mest spirituella bilden av det
franska kynnet. Kompositioner sådana som
Jeux d’eau, Miroirs eller Gaspard de la
nuit hava utvidgat pianots repertoar och
resurser högst betydligt, medan Rapsodie
espagnole, Ma mere l’Oye eller Daphnis et
Maurice Ravel.
Chloe visa en uppfinningsrikedom, en djärv
teknik, en orkestral skicklighet utan like.
Hans stråkkvartett har en friskhet i tonen
som erinrar om Mozart i samma slags verk,
och hans senare skrivna trio öppnar nya
horisonter, uppenbarande en känslovärme
som kompositörens ömtåliga skygghet ofta
dolde bakom ironiens slöja eller bakom
den underligaste komik, såsom i melodierna
Histoires naturelles eller i hans
opéra-comique Uheure espagnole, den enda opera
buffa av något värde som skänkts åt
scenen sedan de stora gamla italienarnas dagar.
Vi hänförde till Cæsar Francks grupp
en kompositör som Albert Roussel, som
dock till en del stått under den Debussyska
förnyelsens inflytande, och här få vi bland
Debussys anhängare inregistrera en musiker
som Florent Schmitt, som visserligen även
han har Chabrier och Debussy att tacka
för mycket, men som dock till sin natur
står främmande såväl för dem som för
Ravel. Detta kan endast vittna om att
det mellan dessa båda grupper icke finnes
någon verklig skiljemur, uppdelningen måste
bli godtycklig och avser endast att bringa
någon klarhet i totalbilden av den franska
musiken.
Florent Schmitt är ett av de exempel
som tillräckligt bevisa oriktigheten av de
495
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
