Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Fredrika Bremer som liberal filantrop. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot We rin
tuell uppståndelse. Hon har en omättlig
hunger efter vetande och jublar över varje
möjlighet som öppnas att tillfredsställa den.
Med rörande tacksamhet lönar hon under
dessa mottagliga år allt som bidrar att
vidga hennes horisont. Främst nämner hon
alltid sin skuld till Per Böklin, den man
som jämte Geijer starkast påverkat hennes
tänkesätt. Denne unge lärde,
promoverad i Lund 1820, närde i sitt bröst en
låga som, efter vad Fredrika Bremer
berättar i ett brev till Tegnér, tändts av
dennes epilog: »Lifvet i hela dess allvar och
härlighet hade då strålat in i hans själ —
hans högre lif, hans högre medvetande
fick lif i denna stund och du var
Solstrålen som tände det.» Framför allt bör
han ha gripits av de- tegnérska orden om
Parnassen, som nu, vigd och renad^flyttat
in i den kristna kyrkan. Han var en blid
och from natur och hade sålunda under
sina studentår lätt att omfatta den
teosofiska spekulation som jämte de
nyromantiska konstlärorna fängslade den tidens
ungdom. Hans favoritfilosof var under
tidigare år Baader, längre fram gick han
nästan helt upp i studiet av Hegel,
»tidehvarfvets tankställare», som han i sin
beundran kallade honom. Vad han hos båda
mest uppskattade var de storartade
försöken att med tanken genomtränga och
utlägga de kristna troslärorna. Att han som
ung magister mottagit ett varaktigt intryck
av den fria, ädla tegnérska humanismen,
det betygas inte bara av Fredrika Bremer
utan också av hans egen verksamhet, så
vidt man känner den. På det hela taget
var han väl skickad för den svåra uppgiften
att handleda Fredrika Bremer. Men just
därför att lärjungen var så entusiastisk och
vidtsvävande, önskar man kanske att
mentorn varit av någon kärvare läggning, och
att han ännu fastare behjärtat epilogens
stränga klarhetsbud.
Den blyge och godmodige skolrektorn
blev i rask utveckling den redan ryktbara
författarinnans lärare, biktfader och »bror»,
ja, det fattades tydligen icke mycket i att
han blivit ännu mer för henne. Det är
med ett visst nöje hon hos honom
konstaterar en likhet med Geijer: »ej i
anletsdrag men i min och skratt samt stundom
sätt att tala. Men min vàn är hundra
gånger vackrare och har helt andra ögon»,
tillägger hon i den nära nog förälskade
ton hon ej sällan anslår i sina tidigare
brev till Böklin. Att jämförelsen utfaller
till dennes fördel är så mycket mer
talande, som Geijer just är hennes
probersten, när hon nu eller senare möter i ett
eller annat hänseende betydande män; inte
ens Emerson, en ädel hedning, når i
hennes ögon upp till den kristne svenske
tänkaren. Hade Böklin därtill intagit en
ställning i någon mån jämförlig med Geijers
i vårt kulturella liv — det var Fredrika
Bremers både förvåning •och sorg att han
aldrig kunde förmås att göra sin gedigna
humanistiska bildning litterärt fruktbärande
— skulle sannolikt den av honom önskade
förbindelsen fallit sig lättare för henne.
Ett av sina första brev till Böklin
inleder hon med förklaringen: »Ni har ett
sätt att fatta saken vid roten och visa
hvarifrån den drar sin saft och huru den
sedermera utbildar stam, grenar, blad och
blomma, som gör att de få ord Ni yttrar
innebära något så tillräckligt och så fullt
tillfredsställande. Just därigenom ger Ni
saft åt mitt lifs planta och ger den
förmåga att framdeles utveckla blad och
blommor mindre magra och färglösa än de väl
eljest blifvit.» Fullständigt tryggt
överlämnade hon sig åt Böklins ledning. »Nå väl
då! Coraggio! Jag vill våga ett försök
att — bryta halsen af mig i
metaphysi-kens afgrund», utropar hon med en naiv
hänförelse, som säkert oroade den
försiktige läraren. Ingenting kan vara vackrare
än det glada mod och den ständigt vakna iver
varmed Fredrika Bremer, efter att länge
ha hämmats i sin utveckling, grep sig an
inte bara med att söka lösa de stora
livsproblemen utan också med filosofiska och
historiska studier, vilka för den trettioårige
nybörjaren böra ha varit rätt påkostande.
Den intellektuella vakenheten och
rörligheten, parad med allvar och ärlighet, är
jämte ömsintheten vad som mest tilltalar
hos en karaktär som Fredrika Bremers.
Men liksom ömsintheten kan urarta till
sentimentalitet, blir rörligheten lätt till
ostadighet. Mer än en gång oredar hon
tråden för den noggranne Böklin, och det
är inte utan att han finner henne alltför
impulsiv. Själv erkänner hon »det
flyg-tiga kringsväfvande och fragmentariska» i
sitt väsen och tillskriver det en världslig
och ytlig uppfostran. Längre fram synes
Böklin ha förebrått henne för nyhetsbegär,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
