Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Fredrika Bremer som liberal filantrop. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrika Bremer som liberal filantrop
och Kristus, och en av de uppgifter med
vilka hon frestade den tillbakadragne
Bök-lin var att uppvisa det stora sammanhanget
mellan den ädla hedendomens och
kristendomens läror. I sin sista roman, Fader
och dotter, låter hon lektor Norrby, vilken
själv utvecklats från stoiker till kristen,
med hjälp av dottern Rosa utföra denna
älsklingstanke. Rosa Norrby har på ännu
en punkt sina egna idéer: hon förebrår
de kristna att de tala så mycket om
synden och icke mera om lidandet. Ȁnnu
mera påfallande, än syndens gemensamhet
på jorden synes mig lidandets», säger hon,
»och det sednare ännu mera än det förra
påka.lla en för alla gemensam, frälsande
läkare.» Kristus var för Fredrika Bremer
framför allt den store hugsvalaren och
helbrägdagöraren, som har en oändlig
medkänsla för oss i ali vår skröplighet.
Syndabekännelsens ord om den eviga fördömelse
som vi förtjänat av en rättvis Gud läto
som hädelse i hennes öron. Vår olycka
fann hon större än vår synd, ja,
egentligen hade synden ingen verklighet för
henne. Hon ömkade t. o. m. Satan, den
olycklige, som varken älskar eller älskas.
Till Brinkman, som var nog god att dela
hennes beklagande, utropar hon i ett brev:
»Månne ej sjelfva Satan skulle få godhet
om det fölle någon in att älska honom?»
Det är höjden av kvinnlig optimism:
själva ondskan blir under kärlekens inflytande
till godhet. Fredrika Bremer är som
berättare aldrig så schablonmässig och litet
övertygande som när hon söker skildra den
nattsvarta skurkaktigheten. Hon har själv en
djup erfarenhet av lidandet, men icke av
synden. Sina hjältar och hjältinnor låter
hon vederfaras olyckor och vedermödor av
alla slag, för att visa hur trösten kommer
midt i den djupaste nöd, men hon har
inte hjärta att följa syndaren i den
slutliga förkasteisen; på hans oförbätterlighet
är det henne omöjligt att tro. Därför ser
hon i dogmen om den eviga fördömelsen
det avskyvärdaste av alla människopåfund.
Det ömma kvinnohjärtat dikterar hennes
optimistiska världsåskådning: allt måste bli
bra, om inte i denna världen, så i en annan.
Med hjälp av pennan stötte Fredrika
Bremer hål på det skal som familjetvång
och konventioner omgivit henne med och
tumlade yrvaken och vetgirig ut i den
värld som öppnade sig för henne. Av
stor betydelse blev nu hennes bekantskap
med den något yngre miss Frances Lewin,
Harriet Martineaus väninna och svägerska
och lärjunge till den liberale historikern
och politikern George Grote1. I henne fann
den mindre försigkomna Fredrika Bremer
först och främst något av ett mönster: en
begåvad och självständig dam som förstod
och hade frihet att använda sina
möjligheter. Frances Lewin, som genom sin
svåger stod under inflytande av Bentham
och Mill, gjorde henne bekant med den
engelska nyttighetsfilosofien, och även denna
blev för henne en viktig upplevelse. Hon
erkände visserligen icke utilitetsprincipen
som tillräcklig grund för moralen, men den
gick väl tillsammans med hennes
filantropiska intressen. Lyst av den insåg hon,
vid en tidpunkt då hon var tveksam om
sin kallelse, att hon som författarinna i
den beundrade miss Martineaus anda kunde
bli till tröst och hjälp för de många,
medan hon som sjuk- och
barmhärtighetssyster finge en mycket inskränkt
verksamhetskrets. Gång på gång prisade hon sig
lycklig inte bara över att ha fått sin
intellektuella horisont vidgad, utan också över
att hon nu skönjde den väg hon skulle
gå. Ett tiotal år senare yttrade hon sig
i ett brev till Franzén, där hon som en
apologi för sina Morgonväckter redogjorde
för sin religiösa och filosofiska utveckling,
ganska avvisande om den fransk-engelska
nyttighetsmoralen, som ingen grund har »i
ett evigt rätt, i ett evigt personligt lif».
De studier som Frances Lewin stimulerade
henne till fingo snart stå tillbaka för de
Böklinska lektionerna i platonism och tysk
idealism, men de blevo icke utan verkan.
Hon var alltid beredd att uppskatta det
anglosachsiska livsidealet: att vara »nyttig
och lycklig», vilket just är den
ordsammanställning hon själv gärna använder.
Utili-tetsfilosofien i praktisk tillämpning gjorde
hon bekantskap med på sina resor i
Amerika och England, och hennes senare
verksamhet gick i dess tecken.
Fredrika Bremers uppvaknande
karaktäriseras av henne själv som en intellek-
1 (1794—1871)- I parlamentet framstod Grote
som målsman för en filosofiskt betonad radikalism.
Han är mest bekant som författare av det berömda
verket »A history of Greece». — Om Fredrika
Bremers förbindelser med familjerna Lewin och
Grote se O. o. B. 1915 sid. 289 — 304.
499
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
