Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Fredrika Bremer som liberal filantrop. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrika Bremer som liberal filantrop
förstår tidens anda och strävande: s Huru
kan detta musikaliska öra så förblindas af
instrumentenas buller att det ej hör orden
’Meniska! Individ!’ som harmoniskt
genomgå den stora Symfonien.» Själv vet
hon lyckligt nog bättre; Böklin har
undervisat henne om »menniskans genius»1, om
den stråle av evig personlig gudom som
yppas i varje bröst, och därmed givit
jämlikheten, men också tron på den
enskildes såväl som hela mänsklighetens
fortskridande mot klarhet och godhet en
filosofisk grund. Denna geniustanke, i liberal
användning ett stöd för läran om den fria
personlighetens rätt, är på det närmaste
besläktad med Geijers demokratiska
personlighetsprincip, sådan han uttryckte den
efter avfallet. Hade Fredrika Bremer varit
mer öra, skulle hon kunnat lyssna ut den
redan ur den av henne tadlade uppsatsen.
Geijer har väl knappt tydligare än här
uttalat sin stora tro på människan. Även
den uslaste har fått något av det eviga
källsprångets överflöd, den ringaste är inte
alldeles utan den gudomskraft vi kalla snille,
förklarar han och citerar som sitt
»skönaste och sannaste» ord ur inledningen
till Minnen: »det finns ingen enda
menniska, som ej kan göra någonting bättre
än alla de andra.» Lyst av Böklin ansåg
sig Fredrika Bremer ett stycke före
författaren till Ansgarius-recensionen, ja man
har skäl att fråga sig, om hon icke under
deras samtal efter förmåga påverkat honom
i hans utveckling mot den liberala
åskådning hon själv sedan länge omfattade. Att
han vid ett sammanträffande i Uppsala
sommaren 1837 med den redan i princip
liberale Almquist styrktes på sin väg mot
avfallet, var den senare mån om att
framhålla, troligen inte utan ali rätt. Både
han och Fredrika Bremer hade sedan
ungdomen mottagit starka, t. o. m.
bestämmande intryck av Geijers auktoritativa
personlighet och väckande författarskap; när
de nu, tidigare ute på den nya tidsstråten,
mot slutet av 1830-talet mötte honom i
samma vägskäl, gäldade de möjligen i
någon mån hans tidigare vägvisartjänster.
Det förefaller nästan som om Geijer hört
Fredrika Bremers signal till Böklin 1837:
1 Benämningen är Herders. »Der Genius der
Menschhelt» apostroferas av denne i »Briefe zur
Beförderung der Humanität» och nämnes även
annorstädes i hans skrifter.
»Huru skönt B. att istället att såsom
Atterbom i blind ifver skrika mot tidens
’riktning’, förstå den, sätta sig i spetsen
för dess rena mening och ge den ordning
och sammanhang!» Det var just vad
Geijer nästa år sökte göra med
Litteraturbladet, vilket av ingen hälsades med större
glädje än av Fredrika Bremer. Hon
mottog det som ett vårbud, ett evangelium,
och när bladet upphörde, fällde hon rörd
slutdomen: »Jag tycker att Geijer der
upptagit tidens unga hedningar och döpt dem
till christligt lif och christliga
samfundslemmar. »
I ett längre politiskt-religiöst
bekännelsebrev till Hierta 1848 skriver Fredrika
Bremer: »Man erkänner temligen allmänt
inom den högre afdelningen af det liberala
lägret att de läror om folkfrihet och
allmän medborgerlighet, som nu jäsa inom
folken, ha sin grund i den, först i
christendomen förkunnade läran, om alla
menniskors likhet inför Gud. Äfven i Aft. Bl.
erinrar jag mig att ha läst det uttrycket
att ’christendomen måste blifva politisk’,
d. ä. att dess grundlära måste genomtränga
alla statliga förhållanden.» Det är
tydligen hennes önskan att i Hierta, press- och
riksdags-liberalismens förgrundsgestalt, även
få räkna en representant för den kristligt
färgade idéliberalismen, som vars målsmän
hon i samma brev betraktar Geijer,
Richert och Thorsten Rudensköld. Den som
i Aftonbladet visade hän på Kristi lära
som en politisk förkunnelse var
emellertid icke den föga religiöst intresserade
Hierta utan Almquist, vars tes det var att
liberalismen betecknade reformationens
utsträckning även till samhällslivet. Men
tidigare än Almquist hade Geijer i sina
artiklar om fattigvårdsfrågan i
Litteraturbladet framhållit kristendomens politiska
karaktär. Detta gav Fredrika Bremer mod
att året efter i ett brev till Frances Lewin
proklamera: »Christus är den sanna
liberalismens första upphofsman; han gjorde
gudaläran populär, och med den och i den
ali annan god lära och vishet; ty äro i
sanning alla menniskor barn af samma
fader och lika inför honom, så ha dermed
alla rätt till njutande af de välgerriingar
som rnenskoslägtets snille frambringar; och
är det icke just detta medvetande som
efter (och genom) långa och blodiga
kamper nu genomträngt tidehvarfvet och nu
503
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
