Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Fredrika Bremer som liberal filantrop. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A I go t W er in
organiserar samhället, bygger skolorna,
undervisar de fattigas barn, sprider till alla
klasser vettenskapsforskningens resultater,
sjunger i’ Diktens strängar, närmar innom
hemmen husbonde och tjenare, föräldrar
och barn, släcker hatfulla fördomar och
humaniserar verlden?»
Det är ord i Geijers anda, ett eko av
hans uppgörelse med tiden i
Litteraturbladet. Längre fram på 1840-talet greps
han momentant av tvekan, ja, av förfäran;
han tyckte sig se att mänskligheten, i och
med nedbrytandet av de skrankor som hävd
och sed upprest kring den, höll på att
förlora sin hemkänsla. I ett brev till Fredrika
Bremer pekade han på det ödsliga
perspektivet; det föll sig naturligt för honom att
bikta sin oro för hemmets skildrare
framför andra i den dåtida litteraturen. Bådas
politiska önskemål var helt enkelt och
mänskligt att befordra hemkänslan i det
samhälleliga såväl som det enskilda livet.
I »En ekonomisk dröm» skymtar Geijer
bortom tidens motstridiga folkrörelser en
himmelskt-harmonisk värld av endräkt och
broderlighet; Hertha, också hon något av
en politisk visionär, ser sig i tankarna som
medlem av »ett syskon-förbund af männer
och fruntimmer indeladt i familjer af bröder
och systrar, som i kärlek hjälpas åt i
arbetet för husets bästa». Det är här
närmast fråga om en välgörenhetsassociation,
men drömmen har större räckvidd; mot
slutet av sitt liv talar Fredrika Bremer
övertygat om »det stora familjeförbund
som folken på jorden en gång skola bilda».
Om hon hade fått omskapa världen efter
sin tanke, skulle hon av den gjort en enda
barmhärtighetsinrättning, där den starke
och begåvade hade till uppgift att stödja
den svage, och där den gode med glädje
skulle ge sin kärlek åt den onde. Geijer
bekände efter avfallet att filantropien
erövrat honom åt de liberala teorierna, och
det samma gäller om Fredrika Bremer.
Medkänslan är den tapp kring vilken
hennes värld vrider sig, den gör henne
mottaglig för de nya socialistiska och
kommunistiska idéer som hotade att med tiden
taga loven av liberalismen. Hennes tro
på godhetens övermakt är minst lika stor
som Geijers, vilken hon vid ett tillfälle
lustigt nog förebrår att han i sin optimism
går ända därhän att påstå »att Gud ej
med absolut obehag ser på satan, emedan
han genom satan först kan uppenbara
fullheten af sin barmhertighet och nåd». Själv
hade hon dock, som vi sett, yttrat vissa
förhoppningar rörande satan, den olycklige,
som borde kunna räddas, om han bleve
föremål för en oändlig nåd och kärlek. I
en tid av materiellt uppsving och ökad
rörelsefrihet på så godt som alla områden
såg Fredrika Bremer mänskligheten gå framåt
år för år; hon hyste en nära nog religiös
vördnad för nationalekonomien, den nya
samhällsvetenskapen, och hon gladde sig åt
ångans landvinningar och teknikens
underbara utveckling. I föreningsväsendet, så
utmärkande för den nya tiden, såg hon i
likhet med Geijer en början till de olika
klassernas och folkens innerliga förbrödring,
ja, betraktade på avstånd tedde sig de
kommunistiska familistärerna, vilka hon i
Amerika fick se på närmare och mindre
fördelaktigt håll, som etapper på vägen till
samhällslivets familjariserande. Naturligtvis
kan hon också i ögonblick av missmod
tvivla på progression i inre, djupare
mening; då ropar hon i ett brev till Böklin
1849, med en bild ur den värld, där
framåtskridandet är en påtaglig realitet: »När
kommer andens ångfartyg? !»
Men missmodet är blott tillfälligt. Året
innan tackade hon H. C. Andersen för
idédramat » Ahasverus», som han sändt henne,
viss om att de ägde mycket gemensamt:
»Min egen glada tro på mensklighetens
fortskridande, på det positiva i ali normal
utveckling, och på den ande som allt
utvecklar och förer till fullbordan i sitt eviga
rike, har jag igenkännt på dessa blad».
Som ett tecken på den samhörighet hon
kände med den liberale diktaren lovade
hon att sända honom den snart färdiga
romanen Syskonlif. »Vi behöfva Idunas
äplen för att gifva oss nytt lif», slutar hon
sitt brev. Hennes egen roman ville liksom
Ahasverus vara ett dylikt Idunasäpple. Till
sin anspråksfulla dikt hade Andersen
stimulerats genom umgänget med H. C.
Ørsted, vilken gav honom del av sina
något senare under titeln »Aanden i
Naturen» utgivna naturfilosofiska uppsatser. I
slutet, som skildrar Columbi ankomst
till den nya världen, uppträder
»Verdens-Aanden» och förkunnar den
kristligt-liberala framstegstron för Ahasverus, vars
tusenårsvandring sammanfaller med
mänsklighetens:
504
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
