Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - La Théâtre du Vieux-Colombier. Av Anna Wall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Le Théåtre dti Vietix- Colom bier
hade Copeau glädjen att få inviga »Le
Théåtre du Vieux-Colombier».
Det programtal han kort före
premiè-ren utsände var på en gång anspråkslöst
och högtflygande. Han och hans vänner
kände avsky för det rådande
teaterväsendet i Paris, och de hade satt som sitt mål
att prova sig fram till ett bättre. — Det
märkeliga och i så hög grad
förtroendeingivande i Copeaus krigs- och
myndighetsförklaring var, att han inte försvor sig
till något parti. Han ville ha full
handlingsfrihet både vad iscensättning och
repertoar beträffade. Han ämnade välja bland
gammalt och nytt. Han var ingen
revolutionär. Han trodde inte på häftiga
omstörtningar. Han trodde på ett stilla,
organiskt växande. Det bästa gångna tider
givit skulle vår tid taga upp. Det var
endast genom ett andäktigt studium av de
gamla som ett nuvarande släkte skulle
mogna till att skänka ett fullviktigt nytt
åt kommande generationer att i sin tur
bygga vidare på.
Vad iscensättningen beträffade hade
Copeau klart för sig, att den på intet sätt
fick taga loven av själva skådespelet. Här
ville han införa förenkling. Han var från
början en svuren fiende till den
Reinhardt-ska uppfattningen. Men det var
också helt naturligt, kunde det tyckas, att
just han skulle predika enkelhet! Han
förfogade inte över stort mer än en
scenremsa och hade inga medel att slösa på
dyrbara uppsättningar. Hans tal om
förenkling kunde lätt tagas för ett: surt sa’
räven! eller ett smart sätt att göra en dygd
av nödvändigheten. Den invändningen
förutsåg han också, och han bemötte den
redan i programtalet, innan den ens
hunnit uttalas. — Det var sant, att han
varken hade scenutrymme eller pengar att
upptaga någon utstyrseltävlan, men hellre
ett par bockar med ett bräde över, där
det spelades i ande och sanning, än en
scen, där det väsentliga drunknade i
dyrbara oväsentligheter. Han uttryckte sig
tydligt nog. Och han hade rätt att bli
trodd på sitt ord.
Så gick den första föreställningen av
stapeln. Många logo hånfullt. — Var det
inte mer än så?
Copeau hade förutsett det också. Han
hade aldrig trott sig i besittning av något
trollspö, som det bara gällde att svänga
Foto. Maricia Stein, New York.
Jacques Copeau.
för att publik och kritik skulle tvingas att
falla ner för hans fötter. Han och hans
vänner hade ett långt, segt arbete framför
sig. Det gällde att hålla ut, att
företaget fick äga bestånd länge.
De män som tillsammans startade Le
Vieux-Colombier voro inte beredda på
några lättköpta segrar. De hade tagit
lång-sikt och inrättade sig från början
därefter. Ett huvudled i deras kamp var att
få alla utgifter nerpressade till ett
minimum. Inkomsterna kunde ju inte bli stora,
i synnerhet när man betänker, att Copeau
i pedagogiskt syfte lämnar rabatt på
biljetterna till den studerande ungdomen och
till dem som inneha lärarebefattning.
Minsta möjliga utgifter alltså! Alla
tillbehör förfärdigas inom teatern själv.
Och där arbetas verkligen rastlöst i de
små trånga ateljéerna. Det får man ett
starkt intryck av, när man gårdsvägen
uppför en rankig fri trätrappa på utsidan av
huset får göra en titt in »bakom
kulisserna».
I fråga om repertoaren har jag redan
nämnt, att den upptar gammalt och nytt
om vartannat. Så börjades spelåret 1920
— 1921 med en repris av Moliéres »Le
Médecin malgré lui», och varken Racine,
La Fontaine eller Shakspere skulle saknas
på spellistan, som dessutom utlovade
hittills otryckta pjeser av André Gide, Jean
Schulemberger, Henri Ghéon, Jules
Ro-mains m. fl. av de unga, och bland annat
509
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
