Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - La Théâtre du Vieux-Colombier. Av Anna Wall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna W a II
återupptagit fjolårets suceès, den av
teaterchefen Tor Hedberg nyligen inköpta »Le
Paquebot Tenacity» av Charles Vildrac.
I februari gick dessutom en cykel Paul
Claudel över scenen, omfattande tre
hophörande pjeser, som spelades tre och
tre kvällar i rad. — En avvikelse från de
flesta Paristeatrar är att Le
Vieux-Colom-bier växlar program minst tre gånger i
veckan, till såväl publikens som
skådespelarnas bästa. -—- En princip, som strängt
fasthålles av Copeau, är också att en
skådespelare eller skådespelerska aldrig får
stelna i ett givet fack. Alla ska kunna
spela allt, och den som ena kvällen
innehar en krävande huvudroll kan den nästa
uppträda som statist.
När det gäller inövandet av
repertoaren älskar Copeau att samla sin trupp ett
par sommarmånader någonstans på
landsbygden, där man lever ett sundt och
ar-betsfyllt liv under omväxlande
intellektuella och kroppsliga övningar.
Så bereddes truppen till sin första
kampanj, och så tillbringade den somrarna
1918—19 i Amerika, dit den midt under
kriget blev utsänd av franska staten som
en värdig representant för fransk kultur.
Jag nekar inte till att det kändes
ganska högtidligt, då jag genom M. Marcel
Ballot, en av direktörerna för de franska
dramatiska författarnas förening och
synnerligen älskvärd mot allt vad svenskar
heter, sedan han själv under slutet av
80-talet tillbringade en vinter i Stockholm,
där hans bror då var fransk minister,
lyck-liggjordes med en inbjudan att övervara
första repetitionen i dräkter till »Le
Mé-décin malgré lui». ■— Man fick krångla
sig fram en bakväg. Allting var trångt
och smått. Och slutligen stod man på
scenen, där Copeau själv avmönstrade att
det var behörigt folk som kom in.
Han var lång och spenslig, senor och
nerver hela karlen, otroligt livliga ögon,
men något ansträngt vid munnen. Här
var en som arbetade, det syntes, och
arbetade nästan för strängt. Man kom
ovillkorligen att tänka på, att han, som så
ekonomiskt avvägt allt för att hans företag
skall kunna stå rycken och hålla ut länge,
också borde tänka på att ekonomisera med
sina egna krafter. — Det aktade man sig
emellertid för att säga. — Repetitionen
skulle strax börja. Vi voro endast ett tiotal
åskådare. Golvet var nymålat och stank
av terpentin. Man fick kliva försiktigt på
utlagda brädstumpar och vackert taga plats
på en strapontin. — På första bänkraden
satt Copeaus danskfödda hustru, liten och
askblond, och bredvid henne en ung dam
med tjockt kortklippt hår, som modet
osympatiskt nog är i Paris just nu, och
vakna ögon. Hon hade penna i hand och
anteckningsbok på knäet. Det var
Copeaus dotter, som står för de sceniska
tillbehören.
Och när så den ena skådespelaren efter
den andra kom in och hans dräkt
avmönstrades av chefen, var det för sin
dotter denne dikterade vilka ändringar som
borde företagas. Man fick en mycket
bestämd uppfattning av att Copeau är noga
med detaljerna. Han vill inte ha många,
men de som förekomma skola vara riktiga
och lyckligt medverka till helheten. —
Noga var han också med repliker och
rörelser. Han ledde föreställningen själv,
och han var som en eld och ett vinande
gissel. Än hörde man honom tillropa de
spelande beröm eller klander uppe ifrån
salens översta ända. Än var han med
långa steg nere vid den obefintliga
rampen. Och en gång stod han till och med,
innan man visste ordet av, med ett språng
uppe på själva scenen och härmade en
skådespelare, som rört sig ovigt, och
angav i nästa ögonblick med några steg och
ett par handrörelser hur det i stället borde
ha gjorts.
Man fick ett intryck av allestädes
närvarande.
Vid själva föreställningen märkte jag
sedan, hur de olika skådespelarna hade
tillgodogjort sig rättelserna.
Ledsamt nog måste jag strax efteråt
lämna Paris, så jag hann inte själv få se
mera av repertoaren. Men genom vänner,
som stannade längre, hörde jag sedan
alltemellanåt, att teateraftnarna på Le
Vieux-Colombier voro de avgjort mest givande.
Särskilt dröjde de med förtjusning vid
det program, som sammansatts av Vildracs
»Le Paquebot Tenacity» och Prosper
Mé-rimées »Le Carosse du Saint-Sacrement».
— Den första betagande i sin äkthet och
enkelhet och spelad med ali den försynta
finess, som stycket kräver. Uppsättningen
endast en värdshusdisk, ett par bord och
510
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
