Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Dantes minne 1321—1921. Av Werner Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Werner Söder hj elm
kämpat i guelfernas led vid Campaldino
och Caprona. Senare får han skenet
att hava övergivit sina förra partivänner,
men det var blott för att hans okuvliga
rättsmedvetande icke kunde binda honom
vid de av stundens och egoismens skäl
förestavade grupperingarna, utan alltid
avsåg endast fädernestadens bästa. Han
älskar den, fastän den tvingar honom
att »som en grånad tiggare» söka sitt
bröd var han finner det och dömer
honom att levande brännas. Sin längtan
till Firenze besjunger han i rörande och
upphöjda toner: en »hedning» som
Fari-nata degli Uberti, vilken Dante anser
värd helvetets pina, får hans beundran
för sin kärlek till modersmål och
hemstad. Ett av Komedins största ställen
är den predikan Dantes stamfader
Cac-ciaguida i paradiset håller om Italien,
och mer än en gång brister Dante själv
ut i förebråelser mot sitt land, vilka
komma från ett sörjande och sårat
hjärta.
Och han har gjort mer för Italiens
kulturella och politiska enhet än
någonsin en konung eller statsman. Han har
först och främst skapat ett gemensamt
språk för det. Först teoretiskt, i sin
skrift om folkspråket, De vidgari
eloqu-entia, och sedan praktiskt, genom sitt
stora verk, väckte han folket till insikt
om, vilken skatt det ägde i sitt eget
tungomål, vilka rikedomar detta gömde,
och vad det skulle betyda för nationen
att, splittrad som den språkligt var i
många skiftande dialekter och ännu för
den högre odlingen dyrkande latinet, i
detta språk hava ett gemensamt
palladium. Utan honom vore icke Petrarca
och Boccaccio, Ariosto och Tasso, hela
renässansens italienska bildning tänkbara,
utan honom hade icke Manzoni
femhundra år senare kunnat fullborda sin
nya samlande gärning. Dantes politiska
ideal var, som vi sågo, en
universalmonarki; men som de förenade staternas
ledare ställde han den stat, vars medel
punkt var Rom, och hans höga uppfattning
om dess roll i världens historia gav hans
folk ett mäktigt stöd i dess strävan att
arbeta sig ut ur medeltidens virrvarr och
att allt framgent genom svåra skiften
sträva mot sin egen samling.
Så är det främst Italien, vars
hyllning nu ägnats Dantes minne. Men
alla bildade folk hava skäl att bringa
sitt tackoffer till skaparen av Den
Gudomliga Komedin, denna mäktiga etiska
gestalt, denne den katolska medeltidens
fromme son, vilken banar vägen för en
ny tids åskådning, detta jättesnille till
konstnär, i vars vidunderliga fantasi
världslitteraturens egendomligaste och
storslagnaste, tankedjupaste och
känslorikaste diktverk födts.
540
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
