Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverker Ek
ticism villigt samverka, och den höjer sig
åtminstone momentant över handlingens
kaos till något av typisk storhet.
Herr von Hancken är en stor stackare
på jorden, men han är envis och orygglig
i att klaga. Det sura klagolynne, som är
svenskens arvsynd, har tagit förkroppsligad
gestalt i denne avdankade kapten, som
lider av »gallsten och njursten ocn visst
även andra stenar». Ur hans långa
klagovisa behöver jag blott anföra den tionde
och elfte punkten: »io) Böndernas
odrägliga högfärd och den ringa skillnad som
upprätthålles mellan stånden, ii) Grevars
och baroners framfusighet och olidliga
pre-domination.» Denna dristiga antites
utsäger Herr von Hanken »den 2 juni 1806
—■ på dagen sex månader efter Austerlitz»,
och man kan redan därav förstå att
såväl emigrantopposition som
revolutionsidéer lämnat spår i hans virriga hjärna.
Strax efteråt kommer han också att övergå
från en storståtlig kungahyllning, som dock
går om intet därför att kungen ej infinner
sig, till en lika maskeradaktig revolution.
Utom det klagokonto von Hancken
anförtror sina likar har han ett långt
originellare uppskrivet i den bok han för med
vår Herre. I denna kontrabok anföres inte
bara debet utan också kredit, och von
Hancken hävdar med en viss rätt, att han
bortser från småsaker. »Då suggan våren
94», säger han, »låg ihjäl nio de
grannaste kultingar, antecknades icke en
skilling. Ty sådant kan hända en var, så
illa som de djuren äro skapade. Men när
en kråka faller ned i skorstenen och
förorsakar en eld, som spräcker hela muren,
då får vår Herre ursäkta att jag icke är
med längre. Ty sådant händer bara von
Hancken.» Denna uppfattning att vara
den av oturen utvalde synes mig vara
ovanligt allmänsvensk, och detta intryck
minskas ej därav, att von Hancken trots
sitt rättshaveri uppskattar sina barn
alldeles för högt, när han »efter bästa
förstånd» bokför deras värde i riksdalrar..
Säkerligen har jag här berört det
djupaste draget i skildringen av herr von
Hancken, men det vore lätt att utfylla
bilden med fyndiga och träffande
enskildheter. Min mening är emellertid, att
författaren anför dem med alltför slösande
hand, och att han för de pittoreska
yttersidorna föisummar att förankra karaktären
i en djupare och haltfullare verklighet. Även
om vi då och då tvingas att hos herr von
Hancken återfinna egna drag, så kunna
vi alltför lätt skaka honom ifrån oss,
därför att han är alltför dåraktig.
Som herr von Hanckens högra hand
uppträder ett ungt spirande prästafrö Bror
Benjamin Carlander, vilken som gammal
fattar i pennan vad han som ung
upplevat. Det beror väl på den
sengustavianska traditionen men också på en
gammal förälskelse i La Rotisserie de la reine
Pédauque, att han fått mera av en fransk
abbé än svenska bondstudenter merendels
pläga. I alla händelser kan prostfar
framlocka ganska retande skildringar av sin
ungdoms amourer, och de ovanligt bastanta
företrädena hos hans nuvarande prostinna
sättas i en mycket omild belysning, när
de jämföras med hans ungdomsälskades
sylfidiska behag. Även kaptenen drages
från sin skeppundsviktiga matrona till en
annan: »en varelse icke av det svaga utan
av det svagaste könet». Hon kan nog
passa rätt väl till svenskt brunnsliv från anno
1806, men inte bidrar hon till att göra
von Hancken mindre narraktig. Betraktad
som djupare satir är »Herr von Hancken»
ett alltför lösligt utkast, men boken äger den
spirituella och flyktiga charm, som just
utkastet lättast bevarar.
Liksom Hjalmar Bergman visar sig
Jacob Tegengren som ren
historieberättare i Rasmus Teel (Jord och Hav II).
Han äger ej alis den förres artistiska
raffinemang utan berättar enkelt och
flärd-fritt, snarast en smula gammalmodigt.
Historierna äro vanligen halft sägenartade,
och därmed sammanhänger att de längre
dröja vid handlingen än vid individen.
Hur outvecklade karaktärerna än äro, verka
de helstöpta och äkta, när de lyftas av sitt
öde. Inför Tegengrens österbottningar
måste man tänka på hans store landsman
Runeberg, ty bakom sin kärva yta gömma
de en bunden lyrik, som gör dem stora
i beslut och raska när det gäller dåd.
Bäst kommer detta folklynne till sin rätt
i den sällsynt fast avrundade berättelsen
Begravningen.
Thomas Karr har hört elaka rykten om
hustruns otrohet men själv varit för svag
att söka klarhet i förhållandet. Nu står
han som i en dröm vid hennes kista och
558
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
