Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och
n dv elle r
deltar blott mekaniskt i begravningsakten,
därför att han krymper inför den fråga,
som döden iskallt manar fram. Thomas
Karr kan ej utstå ovissheten, och när han
blott tillåter frågan tränga inpå sig, vet han
det grymma svaret. Så går han ifrån den
väntande begravningsmiddagen ut över den
växande grödan, för första gången
nedtrampande sin egen skörd, och söker sig
sedan ett kraftigt rep, varmed han hänger
sig i stallet. Skammen och nesan kunde
och ville han inte utstå, och så tog han
den enda befrielse som gavs.
Ett lika obönhörligt perspektiv ställer
för Klas Juth, men han är starkare och tar
därför en annans liv. Han har fått ett
märke av hårdhet under en flykt för
ryssarna under 1809 års krig, samtidigt som
hans kvinnor lärt känna skräcken. När
dottern ensam på fäbodvallen möter en
rymling, som med revolvern tilltvingar sig
hennes beskydd, känner hon den gamla
skräcken leva upp, och några veckor ha
knappt förgått, förrän hon erotiskt ger sig
hän till honom. Fadern överraskar dem,
skjuter ned främlingen och låter dottern
gifta sig med finndrängen. En annan
mordhistoria »Från kung Göstas dagar» slutar
med följande ord om banemannen: »Med
kraftiga simtag styr Hans Gregersson kosan
mot stranden, där rönnarne dofta
aftonfrid och midsommarglädje». Värvet är
fyllt, och han är beredd att ta dess
följder; därför kan han ett ögonblick känna
med landskapets frid. Det är samma
starka don i Rasmus Teel, när han
vapenlös leder gråben till gårds, hållande i
vargens öron, och sedan har en lustig replik
över åt gumman, när han upptäcker att
vargklorna slitit bort ena bröstvårtan.
Jag kan ej läsa dessa och de
återstående historierna utan att starkt känna med
dessa vår stams utposter i nordost. Man
har nog, innan man läst sig in i boken,
känslan av något provinsiellt och avlägset
— Tegengren använder sig rätt mycket av
dialektord —, men när man lägger ifrån
sig den lilla volymen, känner man sig
hemma med dessa allmogemänniskor. Det
är väl inte en författares minsta förtjänst,
om han så kan bygga broar till ett folk,
som är mer än rättvist bortglömt.
Jarl Hemmer är österbottning som
Jacob Tegengren men är sedan länge bo-
satt i Helsingfors. Sin stora lyriska
begåvning har väl Hemmer fört med sig från
sin sångrika hembygd, men
huvudstadslivet har fördjupat och nyanserat hans
erfarenhet, slipat och härdat hans form.
Riktigt färdig och avslipad är Hemmer dock
icke. Han har den börne lyrikerns
oberäkneliga lust att kliva ur ramen, och han
ledes antingen av en nyck eller av en
genial instinkt. Han förtror sig åt sina
stämningar och kommer därför ibland för
lätt ifrån diktningen, men han kan också
växa med stämningen på ett sällsynt
omedelbart sätt. Hans sista bok Onni Kokko
är karakteristisk i bägge avseendena. Halva
boken är välskriven och lättvunnen, den
andra hälften är upplevad och
grund-väsentlig, men det glädjande är, att
förändringen inträder just där det behövs ett
nytt allvar och djup. Till den stora seger
Jarl Hemmer vann med diktsamlingen
Över dunklet har han nu lagt en ny, och
fråga är om inte prosaboken öppnar
möjligheter till en ny, ännu rikare utveckling.
Det är klart att en begåvning med
Hemmers intensitet skall ha tagit de
starkaste intryck av de sista årens stora
omvälvningar i Finland. Midt under det röda
upproret skrev han diktsamlingen Ett land
i kamp: Även om den boken delar
krigsdikters öde att hastigt åldras, så är det
dock av oberäknelig nytta för honom att
ha sagt sitt ord när det gällde. Han har
på det sättet kommit med i händelsernas
brännpunkt och har en position att
försvara. Denna förpliktelse har han
beundransvärdt inlöst med Onni Kokko, som är
en berättelse om striden mellan vita och
röda. Jarl Hemmer ser klart att det
ligger ett problem i det röda upproret, men
det finns där inte från början utan det
uppstår under kampen och tar form i den
mån segern allt tydligare lutar åt de vita.
I förspelet Då alla hatade skildrar han
stämningen hos arbetarna hösten 1917 som
besinningslöst övermod från ungdomens
sida, agitatoriskt munväder från »ledarne» ;
inställsam övertalning från ryssarna och en
motsträvig men pålitlig solidaritet hos de
gamla och betänksamma. Utförligt
kommer endast det första momentet fram, men
det är också det viktigaste för berättelsen,
därför att Onni Kokko är en arbetarpojke
som går med de vita. Skillnaden mellan
honom och hans kamrater finns där från
559
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
