Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Romantiken i Carl Larssons konst. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel L. Romdahl
Carl Larsson skall sannolikt se sin
berömmelse avprutad. Men vid sidan av
denne finnes det en annan Carl Larsson,
en som icke kisar mot publiken men ser
livet med trots och kärlek in i ögonen,
som oavlåtligt kämpar sin
konstnärskamp, sjunker samman i dess förtvivlan
och lyfter sig i dess segerglädje. Och
denne Carl Larsson kommer säkert att
genom tiderna, oberoende av
konstsmakens skiftningar, framstå såsom en av
de märkligaste konstnärer Sverige ägt.
Men det gäller att hålla fast detta och
icke låta den verkliga stora
konstnärsgärningen gå in i glömskan i och med
detsamma som de populära lekverken
mista sin lockelse.
Denne den riktige C. L. var innerst
inne romantiker från början till slut, om
än åttiotalsrealismen till en tid lade
kap-son på hans äventyrslusta och även om
arbetet med monumentala uppgifter
fram-tvang en dekorativ klarhet i formen.
Romantikens blomma växte för
gossen Carl Larsson icke ute i de gröna
skogarna men* inne i grändernas kvalm
och unkenhet på det gamla
Ladugårdslandet, där han fick framleva en fattig
och kärlekstom barndomstid, som alltid
stod för honom såsom något hemskt
skrämmande.
Den unge Carl Larssons romantik är
icke himmelsblå till färgen, den spirar
ur mörkret, smutsen, lasten och nöden,
den näres av bitterhet och gäckade
förhoppningar, av ett; begär efter det
dristiga och sällsamma, en trotsig vilja att
stiga uppåt till lyckan och äran.
I Georg Nordensvans till förra julen
utkomna bok om Carl Larsson, lista
delen, omfattande tiden fram till 1890,
belyses konstnärens ungdomsutveckling med
en ingående omsorg, för vilken vi lia
ali anledning att känna oss tacksamma.
Ty denna skildring är icke gjord för att
tillfredsställa den tarvliga nyfikenheten
på en betydande mans privatliv och
förflutna men tjänar till att klargöra ett
konstnärslynne, intressantare än flertalet
och kanske mera missuppfattat än de
flesta.
Det fanns en personlig dragning, som
i ungdomsåren knöt Carl Larsson och
August Strindberg till varandra, en
dragning som tyckes oförklarlig, om vi
endast tänka på den populäre muntergöken
och »livsbejakaren» Carl Larsson, men
som är helt naturlig, när vi lärt känna
den forhistoriske C. L., den otåligt
kämpande, misstänksamme, mellan ondt och
godt slitne målarpojken från rännstenen
och fattigmanshemmet.
Det är genialiteten och
proletärinstinkterna som förena målaren och
författaren och komma dem att mötas icke
bara i arbetet med »Svenska folket»,
som den förre illustrerade efter vännens
anvisningar med bilder som
»loppsupen» och »vattuprovet», utan i ett
gemensamt trots uppåt och utåt. Hos båda
fanns under ytan av en modern
rationalism en mystisk åder. För Strindberg
blev den till mörk magi, för Larsson till
ljus. Men det är livet och de goda
makterna, framgången, uppmuntran,
kärleken och hemmet som hjälpa honom
in på den vägen. Till en början var
där nog av svart i hans konstnärliga
syner.
Nordensvans bok låter oss även i
avbildning göra bekantskap med en rad
av ungdomstavlor, som man väl läst och
hört något om, men som få hava sett.
Det är »Clair Obscur» från 1877. I
ett hörn mellan strån och tistlar sitter
en fattig vanför gosse med sorgsna,
brådmogna ögon — en tidigt bortgången,
sjuklig broder till konstnären har lånat
sina drag åt gestalten — ett pyntat
litet flickebarn söker locka honom till
lek. Erik Werenskiold har senare med
långt starkare konstnärligt uttryck och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
