Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Romantiken i Carl Larssons konst. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantiken i C ar l Larssons konst
Illustration till en saga ur Asbjörnsen
och Moes Nor s k e fo l k e ev enty r.
rikare mänsklig innebörd upptagit
samma kontrastmotiv i målningen »Solstreif»
i Göteborgs Museum. »Hos häxan»,
från samma år, är även den byggd på
en bizarr motsättning, mellan ungdom
och ålderdom, skönhet och fulhet, oskuld
och ondska. »Amor Merkurius», målad
följande år, har ju avlägsnat sig från de
nordiska sagofantasierna, men är byggd
på en disharmonisk och cynisk
uppfattning. Kärleksguden som en vacker
gatpojke, flyktig och fal, verklighetstrogen
och mytologiskt utstofferad, oblygt
naken som vid en parisisk ateljemaskerad.
Samma värld av nöd och lastbarhet,
av beklämning och cynism återfinna vi
i »Häxans dotter» och »Medeltida
gycklare» utförda år 1881. »Häxans
dotter» är en halvvuxen flicka ur någon
gränd som aldrig sett solen, med stora
händer och fötter och ansiktet ohjäpligt
märkt av svälten. En uggla flaxar på
hennes skuldra, en katt har krupit upp
i hennes knä, råttorna slå krets kring
dödskallen vid hennes fötter — mörkret,
sveket och smutsen äro hennes enda
förtrogna. Gycklaren är hennes kusin, om
inte bror, den fräcka sorglösa
fattigdomen med apan som värdig stallbroder,
maskrosen som blomstersymbol. För en
annan samtida, en ren och tvättäkta
realist, skulle dessa ämnen ur proletä-
563
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
