Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Två franska medeltidsdiktare. Charles d’Orléans — François Villon. Av Albert Ehrensvärd. I. Charles d’Orléans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tv å fr ans ka
medeltidsdiktare
ning; redan 1409 avled hon i Blois efter
att ha givit livet åt en liten dotter.
Det var ett tungt arv Louis d’Orléans
och Valentina Visconti lämnade efter sig.
leke utan fog har man jämfört Charles
d’Orléans med Hamlet. Han har som
denne sin faders död att hämnas; det
är hans heligaste plikt, men han är
vanmäktig mot mördaren, och den uppgift,
som har lagts på hans axlar, är han icke
i ständ att fylla. »Ur led är tiden, ve
att jag är den, som föddes att den vrida
rätt igen!» ■— dessa ord skulle den veke
och drömmande arvtagaren till huset
Orléans namn och hertigkrona — om
han känt dem — kunnat inpassa på sig
själv. Han ägde, om man också
ingalunda får underskatta hans mod och
energi, dock ej den sinnets hårdhet och
viljans uthållighet, som fordrades för att
i en förvildad och laglös tid mäta sig
med en sådan motståndare som Jean
Sans-Peur.
Det är icke min mening att närmare
följa de stormiga år, som nu upptaga
Charles d’Orléans’ liv. De innebära
förspelet till det blodiga och sorgliga drama,
som skulle föra Frankrike till
undergångens rand. För att vinna sitt mål
— bestraffandet av sin faders mördare —
tvekar han ej att kasta landet in i
inbördes krig. Han sluter förbund med
den mäktigaste vasallen i Syd-Frankrike,
greve Bernhard d’Armagnac, och
förbundet beseglas med ett giftermål mellan
dennes dotter Bonne och den unge
änklingen.
Under några år är Frankrike en enda
tummelplats för grymma och härjande
strider mellan de båda tvistande
partierna, les Bourgignons och les
Armagnacs — Charles d’Orléans fick ej ens
äran att ge sitt namn åt sina anhängare.
Då och då avbrytas striderna av
fredsslut, bekräftade med ömsesidiga
förlåtelser och högtidliga edfästelser, avlagda
Jean Sans-Peur av Bourgogne.
Samtida oljemålning.
I Louvre.
efter tidens sed å korset, lika lätt
ingångna som hastigt brutna. Kriget föres
på ömse sidor med stor grymhet, och
resterna av den orléanska förmögenheten
användas på att sönderslita det olyckliga
landet. Men Charles d’Orléans gör värre
än så: han följer sin frände, Jean
Sans-Peurs exempel och inkallar
engelsmännen. För att sedan bli av med dem,
måste han ge i gisslan sin 12-årige
broder, Jean d’Angouleme, som på detta
sätt kom att försmäkta i engelsk
fångenskap till och med längre än han själv.
Hela Frankrike är under dessa år ett
enda flammande bål, och i skenet av
dess lågor vandrar Charles d’Orléans
omkring i sin svarta sorgdräkt, vilken han
lovat att ej avlägga, förrän han utkrävt
sin hämnd. Vi ha i våra dagar sett,
huru ett furstemord har satt så godt
som hela världen i lågor; Charles d’Or-
575
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
