Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Två franska medeltidsdiktare. Charles d’Orléans — François Villon. Av Albert Ehrensvärd. I. Charles d’Orléans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Ehrensvärd
léans nöjde sig med att sätta sitt eget
fosterland i brand.
Omsider fann Englands unge
äregirige konung, Henrik V, tiden inne att
falla in i det olyckliga landet. Till lycka
för Charles d’Orléans’ minne slöt
Henrik V förbund med huset Bourgogne,
och därigenom kom Charles att stå på
den sida som betecknade den nationella
och fosterländska saken. Men man kan
i erinran om att han själv en gång inkallat
engelsmännen vara böjd att tillskriva detta
mera slumpens förtjänst än hans egen.
För att rätt förstå honom, måste man
erinra sig att konungen av England då
för tiden var den franske konungens
vasall, samt att intet var vanligare än att
två vasaller sammanslöto sig mot en
tredje. Vidare får man ej glömma att
fosterlandskärlek var ett för den tidens
herrar ofta okänt begrepp. Vasallens
trohet mot länsherren gick i varje fall
framför samhörighetskänslan med hans
land och folk; förövrigt brast även denna
som oftast, när den kom i strid med
egna fördelar. Men även en sådan
förpliktelse som ålåg Charles gent emot
hans faders minne var så helig att
fosterlandskänslans krav väl kunde vika för
densamma.
Men om denna känsla ofta nog var
ett okänt begrepp för de stora
feodalherrarna, de må heta Orléans eller
Bourgogne eller Armagnac, skulle det visa
sig att den slumrade i djupet av
folksjälen, och den skulle taga levande
gestalt i en okunnig bondflicka från
Lorraine. I henne flammar den döende
medeltiden opp med sin underbara mystik,
på samma gång som kärleken till det
förtrampade och sönderslitna fosterlandet
pekar hän mot nyare tider.
Men när Jeanne d’Arc gick att
utföra sin sagolika gärning var Charles
d’Orléans sedan 14 år tillbaka
engelsmännens fånge.
I det olyckliga slaget vid Azincourt
1415 föll han i deras händer. Han
fram-drogs under en hög av döda. Vad han
i sin ungdoms dårskap kunde ha
förbrutit mot sitt land, sonade han genom sin
tapperhet denna olyckliga dag och än
mer genom den 25-åriga fångenskap,
som nu började för honom. Så
småningom blev hans namn en lösen för den
nationella sakens anhängare, och näst att
föra Karl VII till Reims för att krönas
låg intet Jeanne d’Arc mer om hjärtat
än att ur den engelska fångenskapen
befria »ce gentil duc d’Orléans», som hon
kallade honom.
Hans fångenskap företer i ali dess
enformighet ganska skiftande öden. Han
behandlades stundom med stor stränghet
och tillbragte flera år i ett avlägset slott
i norra England, Ponfret, för övrigt det
samma där Richard II mördats; andra
tider åter i London eller Windsor.
Anledningen till att fångenskapen skärptes
kan hava berott på att han i samtliga
de fångna franska prinsarnas namn år
1417 tillbakavisade ett försök att få dem
att erkänna Henrik V som sin rättmätige
konung. På sin dödsbädd har Henrik V
också särskilt ålagt sin minderårige sons
förmyndare att icke lössläppa Charles.
Mot slutet av fångenskapen mildrades
den betydligt, och han anförtroddes åt
greven av Suffolk, som hade
vänskapsförbindelser med huset Orléans och i
vars hem han snarare behandlades som
gäst än som fånge.
Men fångenskapen bröt hans stolthet,
och han, som i början av den samma
vägrat att erkänna Henrik V som sin
konung, tvekade år 1433 ej längre att
tillbjuda sonen sina tjänster. Det må
tjäna till hans ursäkt, att han just samma
år uppehållits med obestämda löften om
frigivande och till och med förts till
Dover, varest han tillbragt en månad
i avbidan härå. När även denna gången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
