Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Två franska medeltidsdiktare. Charles d’Orléans — François Villon. Av Albert Ehrensvärd. I. Charles d’Orléans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Ehrensvärd
nung René lika oförtrutet, var han än
höll hov, i Angers eller nere i Provence,
medan Ludvig XI satt som spindeln i
nätet och väntade att bli hans
arvtagare för att i den franska
konungakronan inpassa dess vackraste juvel,
Provence. Även damerna tävlade med
herrarna, både Dauphins — sedermera
Ludvig XI:s — intagande gemål, den tidigt
bortgångna Margareta av Skottland, och
Maria av Cleve. Att skriva vers
spelade under denna tid ungefär samma
roll som för några generationer sedan
att författa charader eller i våra dagar
att lägga puzzle. Jag vet icke, om man
med detta för ögonen vågar vidhålla
den dogmatiska tron på det allmänna
framåtskridandet. Men nog av, dessa
stora herrar rimmade alla, och en och
annan skrev vers. Det fanns knappast
mer än två undantag: Charles d’Orléans,
som var en diktare, och Ludvig XI,
som kallblodigt och hänsynslöst
svetsade ihop Frankrike till en enhet,
medan hans fränder slogos eller skrevo
ballader. Han lämnade i varje fall efter
sig, Charles d’Orléans icke ens
undantagen, det varaktigaste och det
förnämligaste konstverket av dem alla.
Men denna allmänna dilettantism
måste sätta sin prägel även på den som
i likhet med Charles d’Orléans verkligen
var en diktare. Han vek ej från de
givna formerna, och dessa voro de som
skapats redan på slutet av 1200-talet av
den allbekanta och beundrade »Roman
de la Rose» (den senare medeltidens
mest berömda dikt i Frankrike) — le
noble Rommant de la Rose, som Villon
kallar den.
Denna diktart, som var den döende
medeltidens, odlade framför allt
kärleksdikten och höll sig inom allegoriens
ram. Varje känsla blev till en
personlig figur eller inramades i stereotypa
bilder och uttryck. Man skred fram till
kärlekens borg genom »la foreste de la
longue attente» eller »le bois de la
me-rencolie» (mélancolie). Endast de
invigda kunde säga, var gränsen gick
mellan dessa skogsdomäner och »la foreste
d’ennuieuce tristesse». Man vilade ut
»sur le lit d’ennuieuce Pensée». Man
kringsvävades av mindre behagliga
varelser som la Douleur, la Soucie, la
Dé-plaisance, eller man hade förmånen att
möta 1’Espérance, le Confort, la Liesse
och framför allt le bel-Accueil. Man
flyttade dessa figurer efter fastslagna
regler nära nog som schackpjäser, och
det var kanske icke någon tillfällighet
att Charles d’Orléans var en mästare
även i detta spel. Man mottogs
slutligen av 1’Amour, och man förskrev sig
till hans tjänst som en ung väpnare hos
en furste, och man deponerade sitt hjärta
hos honom som hos en »Lombard»,
dåtidens bankirer eller ockrare. Man
kunde få det tillbaka, när man redligt
tjänat ut. Man efterapade domstolarnas
juridiska procedurer, eller man vore
frestad att säga samfundslivets
statsrättsliga former, för att skildra hjärtats
strider med sig själv eller andra. L’Amour
höll överläggning med sina ständer, och
som det hövdes en välordnad stat voro
dessa tre till antalet: Espoir, Confort et
Loyal Penser.
Men under allt detta försvinner det
levande innehållet från dikten. Det gick
denna som det gick Snoilskys
Cendril-lon, naturbarnet, som mottog
salongernas hyllning, men som för »detta
doftande smicker vek undan som skrämd».
Hon vardt till lek, och hon anade att
hon var skapad till något högre.
Charles d’Orléans ägde ej makt att
frigöra sig från de formler, vari dikten
på hans tid var fången. Kanske
berodde det icke på att diktarens
begåvning fattades honom, ty obestridligen
stod han högre än sina samtida, och
582
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
