Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Två franska medeltidsdiktare. Charles d’Orléans — François Villon. Av Albert Ehrensvärd. I. Charles d’Orléans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två franska medeltids diktar e
Slottet i Blois.
Den låga flygeln framför kapellet kv ar står från Charles d’ Orleans tid.
tidiga bortgång — detta jämte några
antydningar om religiöst sinnelag och
kärlek till litteratur är det lilla som
räddats undan glömskan av Madame
Bonne d’Orléans’ liv.
Det gives onekligen i hennes makes
dikt-cykel från fängelsetiden
anspelningar, som närmast passa in pä denna
hans andra gemål. Att den älskade
vistas i Frankrike, utsäges gång efter
annan; det är över havet hans längtan
drar honom; han omnämner det
oupp-lösliga band som förenar dem båda, och
han använder gärna på henne epiteten
»très chère, très belle» och »très bonnen,
en anspelning på hennes namn i tidens
stil. Och slutligen äro de dikter, däri
han för alltid lösgör sig från sin tjänst
hos Kärleken, efter vad han
uttryckligen anger, skrivna år 1437 — således
antagligen kort tid efter det han fått
veta hennes död.
Det är väl också sannolikt, att när
han i England skrev dessa dikter,
bilden av den unga gemål, han lämnat
efter sig i Frankrike, föresvävat honom.
Men åren gingo och gingo, och med
tiden har väl hennes bild bleknat. Om
så därtill kommer medeltidens skrivsätt,
där det personliga icke var mycket starkt
framträdande, allra minst hos en man
av Charles d’Orléans’ börd och
uppfostran, blir det förklarligt, om hennes bild
under tiden alldeles begraves av de
allegoriska formler, som användas för
uttryckandet av kärlekslivets olika faser.
På detta sätt kunna många och just de
dikter, som verka mest ålderdomliga,
sägas snarare vara en hyllning åt
kvinnan i dess allmänna gestalt, utsmyckad
med alla de egenskaper, chevaleriet
förlänade henne. Och sålunda kunna de
båda diktarens uttolkare, som jag
omnämnt, var för sig ha rätt i sina
antaganden.
Men det finnes här och var anslag,
som klinga helt personligt och som
säkerligen äro diktade med Bonne
d’Ar-magnacs bild för ögonen och som
därför få en varmare och fylligare karak-
641
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
