Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Två franska medeltidsdiktare. Charles d’Orléans — François Villon. Av Albert Ehrensvärd. I. Charles d’Orléans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Ehrensvärd
tär. En sådan är den ballad,1 som
börjar:
»Se je povoye mes souhais
Et mes soupirs faire voler» —
Och ett uttryck som: »Helas! la verray
je jamaisf» är alltför osökt, för att
man skulle tänka annat än att denna
fråga gäller en verklig och ej en
uppdiktad person. Och vem skulle detta
gälla om ej hans maka, från vilken han
skilts just när hennes ungdom slog ut
i blom. Man saknar i varje fall mig
veterligen allt skäl till antagande att
dessa ord skulle vara riktade till någon
annan.
Man har även svårt att icke tro, att
något självupplevat ligger bakom de
dikter, där han skildrar hurusom han
erfar först hennes sjukdom och sedan
hennes död. Dessa behöva ju icke ord
för ord innebära sanning; förutsatt att
icke Madame Bonne mycket länge legat
sjuk, är det väl sannolikast, så
sparsamma som meddelandena voro från
hemlandet, att han på engång erfarit
hennes sjukdom och bortgång. Men
denna reservation förringar icke det
personliga hos dessa dikter.
Av en personlig karaktär är
slutligen även den dikt, där han skildrar
hurusom han har begravt den älskade:2
»J’ay fait l’obseque de ma dame» etc.
Det var honom förmenat att
närvara vid sin hustrus begravning, vid
vilken ceremoni medeltidens människor
fäste en oändligt större vikt än nutidens
och som de aldrig kunde nog utsmycka
eller förlänga. Han har då i stället
velat i tankarna ägna henne denna sista
hyllning och skänka henne en
jordafärd, mot vilken den antagligen mycket
praktfulla, som i verkligheten bereddes
1 Ballad XL, här nedan återgiven.
2 Ballad LXIX, här nedan återgiven.
henne, skulle blekna. Och han har
lyckats. Allegoriens formler falla sig här
helt naturligt, då det icke är tal om en
begravning som verkligen ägt rum, utan
endast en som han målar i sin fantasi
och där hans sorg och saknad få utföra
de fromma sorgebetygelser, som ägnades
de dödes stoft. Denna gång är Charles
d’Orléans fullt ut skald, och dessa
strofer skola alltid bära vittne både om hans
diktarskap och hans sorg vid Bonne
d’Armagnacs bortgång. —
Det finns ett annat område, där man
likaledes kunnat vänta en varmare och
mera personligt känd reflex av de
händelser, som fyllde Charles d’Orléans’
och samtidens liv. Medan han satt
fången år efter år, kämpade hans
fosterland sin stora, till synes ofta förtvivlade
kamp för sitt oberoende. Jungfrun av
Orléans utförde den bedrift, som
särskilt knöt sig till den stad, som var
förbunden med hans hertigtitel. Man
föreställer sig gärna att något av tidens
stora drama skulle med sitt patos ha
fyllt hans själ och hans diktning. Men
man blir närmast besviken. Jeanne d’Arcs
namn förekommer aldrig i hans skrifter.
Kanske har någon underrättelse om
henne icke ens nått honom i hans
fängelse.
Emellertid finnas åtskilliga under
fängelsetiden skrivna dikter av fosterländskt
innehåll, framför allt den stora dikten:
La complainte de France.
När konung Henrik V dagen efter
slaget vid Azincourt sammanträffade med
Charles d’Orléans, bjöd han honom bröd
och vin. Men Charles sköt det tillbaka
och vägrade i sin sorg att intaga något.
Konungen höll då ett litet tal till
honom, där han tillskrev sin seger Guds
vrede över fransmännens laster och
synder. Det har i alla tider varit en
frestelse för lyckliga härförare att tillskriva
segern icke bågskyttarnas pilar eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
