Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Två franska medeltidsdiktare. Charles d’Orléans — François Villon. Av Albert Ehrensvärd. I. Charles d’Orléans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Ehrensvärd
låg kanske utom ramen av tidens
möjligheter att fostra en sådan, det låg
säkerligen utom ramen av hans begåvning.
Man har ingen rätt att förebrå honom,
att han icke utfört en uppgift vartill
man gärna sett att hans börd, hans öden
och storheten av hans olyckor kallat
honom.
Utom de dikter ovan berörts, har
Charles d’Orléans lämnat efter sig ej
mindre än ett 120-tal »chansons» och
över 300 »rondeaux», d. v. korta
13-ra-diga dikter.
Det är utan tvivel något för mycket
att skriva över 400 dylika smådikter.
Det kan icke hjälpas att upprepningar
ofta förekomma. Men frånsett detta äro
just dessa korta dikter ägnade att
särskilt lyckligt framhäva Charles
d’Orléans’ fina men något tunna skaldegåva.
Han besjunger i dem liksom i
balladerna kärleken, men vid sidan därav
är det särskilt två ämnen vartill han
återkommer.
Han hade alltid varit naturens
sångare, och redan bland balladerna finnas
flera, där han fint och intagande firar
vårens ankomst. Det ligger över alla
dessa dikter en frisk naturstämning, som
pekar utöver den tid, i vilken han levde.
Men vidare andas dessa dikter ett
visst stilla vemod och en ålderns svala
och kyliga resignation, för vilken han
vet att finna naiva och innerliga
uttryck. Dessa förskriva sig tydligen från
hans senare tid. Ären glida fram som
förut, men ungdomens glädje är borta,
och känslan av alltings förgänglighet isar
hans själ som en kall höstfläkt. Han
som varit kärlekens trofaste riddare och
sångare, har ingen lust att längre följa
dess maning. Sankt Valentini dag (den
14 febr.) är inne, då man skall välja sig
en mö för året, men doktor
Non-Cha-loir känner på hans puls och makar
kudden till vila åt honom. Hade han
i sin ungdom med förkärlek besjungit
vårens festdag, är det nu höstens stilla
melankoli, som genomgår hans diktning.
Med ali sin begränsning är Charles
d’Orléans väl värd att minnas. Han är
ingen de stora tankarnas sångare och
endast undantagsvis de stora känslornas,
men han ersätter bristen på djup genom
ett förnämt behag. Hans naturpoesi,
hans fina observationsförmåga, som
sträcker sig både till fartygen, som glida
fram på Loire, och de små
kringvandrande gårdfarihandlarna, beteckna ett
steg emot livet och naturen från
allegorins döda formler. Han besitter
alltid en stor formsäkerhet och ofta nog
vet han att finna målande och livfulla
uttryck.
Hans liv och diktning smälta vidare
samman i en helhetsverkan, som gör
honom till en karakteristisk bild från ett
intressant brytningsskede. Den unge
feodalfursten, som i sin första ungdom
i trots och självtillräcklighet kastar sitt
land i ett förhärjande inbördeskrig,
måste på sin ålderdom vara sin egen mågs
domare och således liksom sätta
stämpeln på konungamaktens seger. Det är
ett tecken till att medeltidens
samhällsskick nalkas sitt slut. Och på samma
sätt betecknar hans diktning väl
fulländningen av medeltidens konstpoesi,
men även skönjas däri, låt vara endast
flyktigt, låt vara alltför sällan, de första
strimmorna av den nya sol, som skulle
gå opp över världen, denna gång i strid
mot naturlagarna icke i öster men i
söder.
588
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
