Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Två franska medeltidsdiktare. Charles d’Orléans — François Villon. Av Albert Ehrensvärd. I. Charles d’Orléans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två franska medeltids diktar e
Charles d’Orléans mottager en supplikant. Mi ni aty r m å Inin g.
I Arc hives Nationaux i Paris.
långskjutande kanoner eller
gasbildande bomber utan den moraliska
underlägsenheten hos motståndaren och de
himmelska makternas vrede häröver.
Det är helt naturligt: det har alltid
ansetts förnämare att vara domare än
blott bödel. Det är emellertid denna
tanke som Charles d’Orléans tillägnar
sig i sin nyssnämnda dikt; det är ett
strafftal han häller till sitt land, som
genom sina synder dragit Guds vrede
över sig. Det är en dikt icke utan en
viss storhet och som andas en
omisskännlig stolthet över fosterlandet även
i dess förnedring.
Från hans senare år finnes en annan
dikt, även den av politiskt innehåll, men
av en helt annan tonart. Den är
skriven efter Guyennes och Normandies
erövring, således efter engelsmännens så
godt som fullständiga utdrivande eller
omkring 1453. Det är en fest och ju-
bel över denna dikt, som verkar i hög
grad tilltalande. Redan inledningsorden :
»Comment voy je ces Anglais esbayis!»
äro ett förträffligt anslag. Det säger sig
själv, att det denna gången är
engelsmännen som äro föremål för Guds vrede.
Och i slutstrofen berör han redan den
jäsning i England, som två år sedan
skulle slå ut i Rosornas krig och
beröva Henrik VI kronan och livet. Det
är en strof som framför allt äger ett
visst pikant historiskt intresse.
Jag nekar dock ej till att även om
till dessa dikter läggas ännu några andra
av samma innehåll, ävensom de där hans
hemlängtan tar sig uttryck, man likväl
väntat sig en rikare återverkan på hans
skriftställarskap av de stora händelser,
i vilka han själv spelat en ej obetydlig
roll. Men kanske är det för mycket
begärt, att den fångne prinsen skulle ha
blivit sin tids nationelle diktare. Det
587
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
