Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Huvudströmningar och huvudpersoner inom Tysk-Österrikes moderna diktning. Av Maja Loehr. Översättning från författarinnans manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Maja Loe hr
i hans mot allt större pregnans strävande
stil, som står i en egendomlig kontrast till
berättelsernas ofta mycket våldsamma
händelser, förråder den medvetet skapande
konstnären, som alltid står över sina ämnen.
Wassermann har också i flera uppsatser
framträdt som konstteoretiker. Av dessa
må nämnas »Die Kunst der Erzählung»
(1904) och »Der Literat als Psycholog».
Gustav Meyrink (född i Wien 1868)
når i sin produktion som helhet icke
utöver den sensationella
förströelselitteraturens nivå och stöter ofta på det
betänkligaste den goda smakens fordringar, men
rör dock på enstaka, lätt räknade sidor
vid det allra djupaste och uttalar ord av
evighetsvärde. Tillsammans med rikstysken
Hans Heinz Ewers är han en av de första
som på tyska språket efter Edgar Allan
Poes, Baudelaires och Villiers de 1’Isle
Adams förebild låtit E. T. A. Hoffmanns
»magiska» berättarkonst ånyo leva upp.
Det som omedvetet vilar på själens botten
projicieras in i yttervärldens verklighet,
själens krafter få materiella verkningar,
rummets och tidens gränser äro övervunna,
det groteska blir till det naturliga. Av
lians korta berättelser finnas flera
kringströdda i tidskrifter; i den intill
upphävandet av censuren i Österrike förbjudna
samlingen »Des deutschen Spiessers
Wunder-horn» finnas några berättelser med aktuell
och träffande satir. Högt skatta vi hans
romaner »Der Golem» (1916) och »Das
grüne Gesicht» (1916). Gammaljudisk
legendtradition, modern teosofi, Dostojevski
och psykoanalytikern Siegmund Freud hava
i brokig skara stått fadder åt dessa verk;
-en exotisk, livfull fantasi, förmåga att med
känslan intränga i komplicerade
själsorganismer samt litterär skaparkraft äro
Mey-rinks egna bidrag.
Som österrikiska målsmän för den
omkring sekelskiftet framträdande s. k.
hembygdskonsten, vilken utgick från en liten
skara rikstyska diktare och konstteoretici
som en protest mot den alltjämt mer till
salongspoesi urartande, huvudsakligen av
kretsarna i Berlins högst respektabla västra
kvarter omhuldade litteraturen kunna vi
nämna steiermarkaren Rudolf Hans
Bartsch (född i Graz 1873), wienaren
Emil Ertl (född 1S60), tysk-ungraren Adam
Müller-Guttenbrunn (född i Banatet 1852)
och tyrolaren Rudolf Greinz (född i Pradl
1868). En intensiv kärlek till hembygdens
landskap, en ovanligt stark livskänsla och
en vida naivare glädje över allt mänskligt
än esteterna kunna känna, brusa genom
Bartschs romaner och berättelser. Den
friska ursprungligheten i hans första större
roman »Zwölf aus der Steiermark» (1908),
ur vilken hela tjusningen av en
levnads-frisk och för alla andliga och själsliga
upplevelser öppen ungdom strömmar oss
till mötes, finnes visserligen icke längre i
hans senare verk, och tyvärr hålla de oss
icke skadeslösa genom någon större
konstnärlig mognad. »Die Haindlkinder» (1908)
besjunger det gamla redan före kriget
försvunna Wien, sådant som det nu på sin
höjd lever kvar i drömmar på Wienerwalds
förtegna sluttningar; den från många håll
angripna romanen »Schwammerl» (1912)
målar med värme och sympati de
trohjärtade, kälkborgerliga kretsarna från Wiens
Biedermeiertid, ur vilka dock en Schubert
kunde växa fram och bakom vilka
Beethovens väldiga skugga står. I romanerna
»Das deutsche Leid» (1911) och Frau Utta
und der Jäger» (1914) sörjer Bartsch
profetiskt över tyskhetens undergång vid de
sydslaviska gränserna. I novellsamlingen
»Vom sterbenden Rokoko» (1909) lämnar
han hembygdsdiktens område och har
lyckligt träffat den spirituellt frivola tonen i
Frankrikes döende 1700-tal. Tyvärr sakna
vi ofta i hans verk, trots hans rika
begåvning, det sanna konstnärliga allvaret i
behärskningen av ämnet och i
karaktärernas gestaltning. — Emil Ertls skrivsätt
är tyngre, mera opersonligt, och anknyter
mera till gångna tiders historiska roman,
men han skänker i sin romantrilogi »Die
Leute vom blauen Guguckshaus» (1906),
»Freiheit, die ich meine» (1909) och »Auf
der Wegwacht» (1911) en förträfflig och
fullödig skildring av Österrikes ödestider
under åren 1809, 1848 och 1866 samt
därjämte även mycket humoristiska, ti 11-
Güstaf Meyrink: Golem, övers. Ernst Klein. Bonnier ig 16. — Valborgsmässa, övers. Ernst
Klein. Bonnier 1919.
Rudolf Hans Bartsch: Elisabet Kött, övers. H. Hultenberg. Hierta 1912. — Schwammerl, övers.
Bonnier 1919. •—■ Tolv från Steiermark, övers. Bonnier 1921. — Hanner!,övers. Bonnier 1921.
608
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
