Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Åkerbloms Edda och fornnodiska kulturvärden. Av Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rolf Nordenstreng
efter kvädet, såsom i Åkerbloms tolkning,
står det vilsekommet och utan
sammanhang. Och varför motsvarande stofer ur
andra kvädet om Helge Hundingsbane
skulle på samma sätt motas undan är
ändå svårare att inse: kvädet är och
förblir ju i alla fall en samling lösligt
hopfogade brottstycken, där detta gärna kunde
ha fått vara i fred.
I andra kväden äro säkra eller troliga
inskott icke utbrutna, utan satta med fin
stil. Detta tillvägagångssätt synes mig
icke lyckligt. Det framhåller skillnaden på
ett alltför påfallande sätt, som oroar
läsaren och river sönder stämningen. Gödecke
satte sådana inskott inom klammer, men
med samma stil som den övriga texten.
Det verkade lugnare och var alldeles
tillräckligt tydligt. Naturligtvis har Åkerblom
skäl för sitt handlingssätt i alla dessa
stycken. Det är fullt försvarligt, och han har
utan tvivel övervägt spörsmålen mycket
noga, innan han valde den lösning han har
valt. Men frågan är om icke de skäl som
tala för den uppfattning jag har gjort mig
till språkrör för äro väl så starka. Det
är en känslosak och kan icke avgöras
enbart på slutledningens väg. Granskaren
är emellertid skyldig att framlägga sin
uppfattning. Avgörandet kan endast
fällas av den som läser med friska ögon, d.
v. s. utan att känna och för sitt inre öga
se grundtexten.
Måhända tilltalas en sådan friskögd
läsare också av den språkform och stil som
Åkerblom har klädt sin tolkning i: den
alltigenom nutida — så när som på de
nyssnämnda orden för konung. Stötande
moderna ord nyttjar tolkaren dock aldrig,
därtill har han alltför fin poetisk känsla.
Är det kortsynt och envis forntidskärlek
hos mig, då jag skulle föredra ett mera
ålderdomligt språk? Obestämd form kunde
ofta nyttjas i st. f. bestämd, och ord av
åldrigt kynne, ovanliga, men ej obrukliga,
kunde gärna få krydda språket.
Därvidlag är Gödeckes föredöme efterföljansvärdt.
Och att Åkerblom ofta tänjer ut stilen
genom att inskjuta alldeles onödiga ord,
endast för att få fram den sexstaviga,
amfibrakiska rytm han så älskar, synes mig
stå på yttersta gränsen till det tillåtliga,
eftersom denna rytm icke är originalets.
Sålunda lyder t. ex. strof 10 i andra kvädet
om Helge Hundigsbane hos Åkerblom:
Du kungör det dråpet,
då död konung Hunding
måste för Helge
till marken sjunka.
Där flammade fejden,
då fränder I hämnats
i blod som har frusat
å fästen och klingor.
En ordagrann prosaöversättning skulle
ge:
Dråp kungör du. För Helge måste konung
Hunding segna till marken. Det kom till
sammanstötning, då I hämnadens släkten,
och blod brusade på svärdets eggar.
-—-Skulle det nu vara poetiskt dåligt att med
en rytm som kommer originalets rätt nära
återge detta så:
Dråp kungör du.
Död till marken
för Helges hand
sjönk Hunding kung.
I stormat fram
till frändehämnd,
det brusat blod
på blanka eggar.
Dessa invändningar eller tvivelsmål rubba
emellertid icke det helhetsomdöme om
Åkerbloms verk som rättvisligen måste ges: att
det är ett förnämt konstverk på samma
gång som ett alster av ingående lärdom.
Den som utan att förstå isländska vill ta
kännedom om Eddakvädena kan
näppeligen välja bättre än att läsa denna
tolkning. Framom nästan alla andra böcker
av årets skörd bör den inköpas av alla
bibliotek — och så många enskilda
personer som möjligt.
Ty om tusen år och kanske mera skilja
oss från Eddakvädenas tid och anda, så
finnas oslitbart starka trådar som
sammanbinda oss med dem ändå. I olikhet med
så många andra folk äro de nordiska än
i dag av samma ätt och kynne som
fordom, och det är sålunda vårt eget
skaplynne på ett äldre skede som tar sig
uttryck i fornkvädena. — Men de äro ju
inte svenska, invänder man kanske, utan
västnordiska, norska och isländska. Och
skillnaden mellan västnordiskt och
östnor-diskt har ju i minst ett kvartsekels tid av
de lärde skarpt framhållits och
understru-kits. Det har ju sagts, att vi ingen rätt
ha till någon nämnvärd del av den
fornnordiska kultur vi ur sagorna och kvädena
känna, vare sig gudatron eller hjältesagan.
Är det inte så godt som olaga tillgrepp,
616
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
