Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Åkerbloms Edda och fornnodiska kulturvärden. Av Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åkerbloms Edda och fornnordiska kultur v är den
då vi inbilla oss att vi kunna vara med
på mer än ett litet blygsamt hörn?
Nej, vår rätt är större och tryggare.
Det har efter hand allt tydligare visat sig,
att den gamla åskådningen, d. v. s. den
som var rådande intill nittiotalet, var i
huvudsak riktig: den nordiska kulturen var
tämligen enhetlig. Gudar och myter, som
för tjugu år sedan tvärsäkert
hallstämplades som enbart isländska eller på sin höjd
norska och isländska, ha nu återfunnits
ända borta hos karelarna, som självfallet
ha fått dem västerifrån, genom tavasterna
från Finlandssvenskarna. Åtskilliga
sagomotiv, såsom Starkadssägnerna och
sägnerna om Arngrims söner, ha uppvisats
som svenska, och den store konung
Harald Hildetand har fått s n danska fernissa
avskrapad och står nu inför våra häpna
blickar som en oomtvistligt historisk
östgötakonung i slutet av 700- och början av
800-talet, stupad i det historiska slaget på
Bråvallarna vid Norrköping år 81 2. Samme
forskare som har ådagalagt detta, den
namnkunnige självlärde fornbygds- och
fornsago-forskaren, godsägare Ture Hederström, har
också påstått att de frejdade Helgekvädena
i Eddan skulle vara fornsvenska, eller
rättare fornöstgötska. Han har visserligen
blivit motsagd. Och Åkerblom avvisar
hans uppfattning kort och kärvt. Men det
är långtifrån säkert, att Hederström
härvidlag tog miste. Efter en förnyad
genomläsning av hans »Fornsagor och
Eddakväden» finner jag att det vill mycken
konstfärdighet till för att krångla sig ifrån den
mängd av topografiska och historiska
sannrön han uppvisar och stödjer sig på.
Visserligen kommer han också med djärva
gissningar, ja vilda hugskott; men dessa
kunna ju icke i minsta mån inverka på det
myckna oomtvistligt riktiga hos honom.
Kvar bli, ali kritik till trots, ett flertal av
kvädenas ortnamn, som med visshet eller
sannolikhet kunna påvisas i Östergötland
(Ringstad, Bråvalla, Brandö, Hedinsö,
fordom Hidhinsö, nu Öna, m. fl.) eller
Södermanland (Möinshelmar—Munsö, Frekasteinn
—Fräcksta m. fl.) och personnamn som
äro historiskt sannfästa i dessa trakter.
Särskilt viktiga äro härvidlag ortnamnet
Brävellir, som endast med hårdragen
advokatyr kan tolkas som något annat än
det östgötska Bråvalla, och
konunganamnet Granmarr, som är känt och uppvi-
sat från Södermanland, men icke från
något annat håll. Också Brålund vill man
gärna med Hederström återfinna i gården
Lund i Kvillinge socken, just på
Bråvallarna, liksom Tronueyri, Tranöre, sannolikt
bör ha legat vid Trana kvarn vid Motala
ström något ovanför Fiskeby. Ytterligare
andra namn synas snarast peka mot dessa
samma bygder, under det att intet av vare
sig person- eller ortnamnen är omöjligt att
spåra där. I Danmark däremot kan man
nog finna ortnamn och även personnamn
som kunde passa in på somliga i kvädet,
men ingalunda alla kunna återfinnas där
eller i närheten, och jag kan icke under
sådana omständigheter finna tillräckligt skäl
att med Åkerblom vidhålla Bugges
uppfattning av Helgekvädena som ytterst
vilande på danska sägner.
Emellertid vore det förhastat att utan
vidare godtaga Hederströms åsikt att dessa
sånger, sådana vi från Island känna dem,
äro diktade i Östergötland på 600-talet.
Förbi Danmark kommer man knappast
ändå. Det ser mig snarast ut som om
ursprungliga östgötska kväden eller
möjligen prosasagor hade vandrat till Danmark
och där efter hand missförståtts såsom
syftande på den ur andra sägner kände
danske hjälten Helge. På den grund ha de
i Danmark också omformats eller
utformats, och från detta land ha de sedan,
sannolikast över Norge, vandrat till
Island. Att Helge Hundingsbane i
Danmark och väl även Norge har varit tänkt
som den danske konungen Helge Halvdans
son och Hringstad som det själländska
Ringsted, Brandö som Brandsö i Lilla Bält,
Hedinsö som Hiddensee vid Rügen,
Årva-sund som Stralsund, Varinstjord som
Warne-münde och Svarinshög som Schwerin
före-förefaller nog mycket troligt, och ett och
annat därjämte tyder på en dansk
synkrets.
Återstår likväl den möjligheten, att
östgötska kväden till större eller mindre del
lysa fram genom dessa sånger. Den kan
och bör icke kort och godt avvisas.
Något oöverstigligt hinder finns icke mera.
Ännu för få år sedan skulle man ha sagt
att kväden som ha diktats senast i början
av 700-talet måste förete en väsentligen
urnordisk språkform och vid överflyttning
till vikingatidens språk skulle helt och
hållet gå sönder i metriskt avseende. Upp-
617
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
