Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Två franska medeltidsdiktare. Av Albert Ehrensvärd. II. François Villon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Ehrensvärd
detta skådespel dagligen för ögonen och
icke blott i avlägsna landsbygder utan i
det stora Paris, där döden hardt när
varje timma skördade sina offer.
»De släkten, som så vågade se
döden i ansiktet, måste ha en fast tro, ett
osvikligt hopp» — säger Emile Màle i
sitt stora arbete: 1’Art religieux de la
fin du Moyen-Age. Det är utan tvivel
riktigt. Men om de icke hade detta
hopp, om en låt vara den allra ringaste
gnista av tvivel nått deras själar, vilka
tankar skulle ej då fylla dem inför allt
detta, som dagligen i de mest
skrämmande former mötte deras ögon?
Hur var det nu i detta fall —
spörjer man sig — med Villon? Det kan
till en början synas som vore det
överflödigt att uppkasta en fråga, om Villon
hyst något tvivel om sanningen av
kyrkans lära. På nästan varje rad möter
ju ett anropande av Gud eller
Treenigheten eller den Heliga Jungfrun.
Överhuvud trodde också människorna på
denna tid allmänt på vad kyrkan
förkunnade. Gaston Paris — och vem
vågar bestrida hans auktoritet —
betecknar Karl VII:s och Ludvig XI:s
tidsålder såsom i hög grad troende.
Emellertid ha nog tvivlare alla tider
funnits, och det är särskilt en
omständighet som gör mig tveksam i fråga om
Villon. Den känsla av alltings
förgänglighet, som vid medeltidens slut tog sig
så starka uttryck, hade sin nödvändiga
motvikt i uppfattningen om döden som
porten till det enda rätta och sanna
livet. Fasthöll man blott härvid, ägde
huvudskålarna och dödsdansen borta på
»les Innocents» eller gravvårdarna med
deras bilder av benrangel icke mera
något skrämmande i sig.
Det fanns vid denna tid en bok,
»Ars moriendi», konsten att dö, som
var allmänt känd och översatt på de
flesta dåtida kulturspråk. Den skildrade
i ord men också i trohjärtade träsnitt,
huru inför den döendes ögon hans
synder anklagande reste sig upp kring hans
läger. Därpå kämpades om hans själ
en vild kamp mellan änglar och djävlar,
tills slutligen de senare måste ge sig på
flykten.
Denna bok var, som nämnt,
allmänt spridd, och Frangois Villon kan
icke ha undgått att ha sett den. Men
knappast ett ord har han skrivit, som
vittnar om denna uppfattning. Hans
tankar i dödsögonblicket, vilka han
återger i det stora testamentets slutballad,
syssla blott med den syndiga eld, som
kallas kärlek. Det hade dock legat nära
till hands att han givit uttryck åt en
uppfattning, som säkerligen var hans
samtidas. När några generationer senare
Clément Marot, som dock ingalunda var
en föraktare av denna värld eller dess
nöjen, talar om döden, sker det närmast
för att förhärliga den i samma anda som
så mänga gamla kristna psalmer. Men
Villon har blott i förbigående i den bön,
som han diktar till den Heliga Jungfrun
och som han betecknande nog lägger i
sin fromma moders mun, några ord
som gå i denna riktning.
Lika påfallande är det, att han, som
dock var en mästare i att återge
skräckbilder, icke i ord skapat ett motstycke
till de gamla målningar eller skulpturer,
som vi alla känna och som återge
helvetets fasor. Endast i bönen till den
Heliga Jungfrun talar han något mera
om helvetet och om moderns rädsla för
detta, som hon sett återgivet på en
målning i kyrkan.
Man kan därför knappast värja sig
för den tanken, att Villon, som så ofta
har benämnts Frankrikes förste moderne
skald, tillika är en av dess förste
tvivlare. Naturligtvis icke i den mening att
hans tvivel i sin ordning omsatt sig i
en fast och säker övertygelse. Han har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
